Frida Johnssons tal till Miljöpartiet de grönas kongress

Gröna Studenters språkrör Frida Johnsson höll under lördagen 15/5 tal till Miljöpartiets kongress i Uppsala. Talet återpubliceras här på gronastudenter.se. Du kan också se talet på SVT Play.

(Det talade ordet gäller)

I ett inslag i Godmorgon världen i veckan skämtade man om miljöpartiets utveckling den senaste tiden. Man säger att vi gått från Skogsmulle till latteliberal. Från surkål till surdegsbröd.

Tiderna förändras och tur är väl det. Mycket av den politik som vi förde i förra decenniet är verklighet idag. Det vi förutsagt har nu slagit igenom. Ute är villaolja och rovfiske, inne är trängselavgifter och grön skatteväxling.

Gröna studenter talar ofta om behovet av mer vetenskap i politiken. Tyckande baserat på vetande är det överlägset bästa sättet att gå från idé till åtgärd, från vision till verklighet .

Detta är något som tilltalar alltfler, i synnerhet unga akademiker och studenter med tro på både idealism och vetenskap. Gröna studenter fortsätter att växa och nådde nyligen en milstolpe på 1000 medlemmar, en ökning med över 80 % på ett år. Vi kommer även fortsättningsvis att diskutera och utveckla den gröna politiken och dess möjligheter, för det behövs.

När vi talar om jordens resurser och vår framtid är det ofta stort fokus på den vetenskapliga kunskapen och de tekniska lösningarna. Men steget från uppfinning till utvecklad och använd innovation är stort och kräver mer än teknik och vetenskap. Även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän verkligen måste brottas med just nu, så är den riktigt stora utmaningen en annan.

Det verkligt svåra är att enas om en vision för samhället och tillsammans bestämma att vi vill dit, och att vi är beredda att göra det som krävs.

Men vem vågar ha visioner i en krisdrabbad värld – med finansbubblor, bankkollapser och arbetslöshet?

Inte den svenska regeringen. De ser inte behovet av förändring utan fortsätter upprepa det gamla mantrat: ”Don´t worry. Just keep shopping.” Och lovar att vi alla kommer få mer pengar kvar i plånboken. Förutsatt förstås, att vi alla jobbar, och jobbar mer. För med den nya arbetslinjen vill de få oss att tro att vi väljer att jobba, istället för att välja att vara sjuka, att välja att vara stressade, eller att välja att vara arbetslösa.

Regeringen fortsätter på den inslagna vägen och löser världens samtliga problem genom att avreglera, konkurrensutsätta och marknadsanpassa. Man kommer med gamla svar på nya frågor. Tacklar dagens utmaningar med verktyg från förr. Andra värden får stå åt sidan när dagis, sjukhus och naturvård drivs av vinstmaximering. Man skapar en låtsatskapitalism där vi privatiserar vinsterna men socialiserar förlusterna.

Vi har en lång väg kvar till det långsiktigt hållbara samhället. Fortfarande dominerar kortsiktighet och kvartalsekonomi.

Igår debatterade vi framtiden för järnvägen i Sverige. Det är högtid för i början av året fick vi uppleva en kall, snörik men rätt vanlig svensk vinter. Detta lamslog spårtrafiken i hela landet. Men bättre långsiktigare planering hade vi kunnat åka tåg inte bara när solen skiner, utan även den andra halvan av året.

Ett par månader senare kom ett askmoln.  Detta hade inte på samma sätt gått att undvika med investeringar, men det visar på en oerhörd sårbarhet, att en sådan händelse nästan kan få hela flygbranschen att gå omkull och begära enorma stödpaket från det offentliga. Och en sådan sårbarhet är inte hållbar. De långsiktiga, säkra och förnuftiga görs inte idag, eftersom det som skulle kunna hända, antagligen inte händer. Och vinnaren blir istället den som tänkt kortast och spekulerat bäst.

Där kortsiktigheten blir som mest förödande är när det handlar om våra gemensamma resurser.  Vad vår regering inte förstår är att vad än de ekonomiska modellerna säger, så går naturlagarna inte att avreglera. Naturen förstår sig inte på marknadens ständiga förkörsrätt.  Naturresurserna är begränsade, oavsett efterfrågan.

Det är inte bara naturresurserna utan även de mänskliga resurserna som idag får lida av kortsiktigt tänkande och bristande helhetssyn. Kulturpolitiken tex drivs idag av parollen mer kultur för pengarna. Målet är inte längre att ge kreativa människor utrymme för fritt skapande utan att ge marknadskrafterna utrymme att styra vår underhållningsindustri . Grundanslagen sänks och det råder konkurrens om de stora pengarna. för hungriga vargar jagar ju bäst. Att sen människor hamnar i kläm, hos såväl producenter som konsumenter, det spelar mindre roll. 

Att bygga ett samhälle är inte detsamma som att driva ett förestag. Och ska samhället utgöra en verklig kraft måste det befolkas av olika slags människor, av olika berättelser och olika perspektiv. Det är vad vi behöver i en tillvaro som är allt mer segregerad och med en otäck tendens att vilja gömma undan svaga grupper. Om vi ställde målen annorlunda skulle det stå klart för oss alla att dagens utrymmer för svaga grupper är oacceptabelt. 

Grundproblemet är inte att det finns en ekonomisk marknad. Problemet är att marknaden tillåts ha ensamt anspråk på att leda utvecklingen.

Det finns en stark tro att alla har samma möjligheter i Sverige. Att man kan bli vad man vill och nå randen av sin förmåga. Men allt tidigare val i skolan, borttagna vägar in i den högre utbildningen och indragna chanser senare i livet gör att människors möjligheter att förändra sin tillvaro minskar. Varför talar regeringen så sällan om social rörlighet, som en gång var så viktigt för liberaler. Förmodligen för att det är deras politik som är ansvarig för den utveckling vi ser.

Var finns den verkliga friheten idag?  När vi avskaffat medborgaren och reducerat frihet till en fråga om val av varor. Vi genomgår en förvandling från medaktörer till kunder i samhället. Vi behöver en politik som erbjuder människor friheten inte bara att välja vad som är bäst för dem själva, utan också friheten att vara delaktiga i att skapa det samhälle som är bäst för oss alla.

Grundproblemet är inte att människor handlar i egenintresse, det är att systemet inte ger oss möjlighet att handla annorlunda.

Utmaningarna som naturens och tillväxtens gränser för med sig är enorma. Klimatförändringarna är ett av det största hot som mänskligheten stått inför. Men just därför är detta vår största chans. Den öppnar dörren till en samhällsomvandling utan like. Det är en fråga som ännu inte söndertuggad eller överinfekterad. Den förenar mer än den splittrar och den rör varenda en av oss. Vi står inför den kanske viktigaste mandatperioden någonsin. För priset att betala blir allt högre och snart kanske det är för sent.

Jag tror på människor. Jag tror på att ge alla både en första och en andra chans, att bilda sig, tänka nytt, att tänka större. Jag vill leva i ett samhälle där vi uppmuntras inte att köpa, utan att skapa.  Där vi inte lägger ansvaret på någon annan, där fattiga länder ska sköta ansvaret för våra utsläppsminskningar. VI ska hjälpa dem, men vi måste också ta vårt ansvar här. Endast med rättvisa och jämlikhet kan vi lösa de globala utmaningarna.

Tiderna förändras, likaså klimatet och så måste även politiken. Ett modernt samhälle, ett modernt Sverige, det är ett långsiktigt hållbart samhälle som är såväl ekonomiskt som socialt stabilt. En sådan förändring är möjlig, men kräver mer jämlikhet, riktig frihet och en annan syn på arbete. Där kortare arbetstid möjliggör en meningsfull sysselsättning för alla. Stora förändringar kräver mod men också varsamhet och ödmjukhet inför de stora frågorna. En modern poltik tillåter, ja uppmuntrar olika perspektiv på vad som är de bästa lösningarna – istället för att vara en den enda vägens politik som låter marknaden diktera villkoren.

Vår utmaning måste vara att öppna upp den demokratiska arenan och bredda definition för vad som är politiskt möjligt. Denna gång har vi verkligen en värld att förlora – men en annan att vinna. Ett nytt samhällssystem, en mer rättvis och hållbar värld. Den centrala frågan är inte vad omställningen berövar oss. Utan hur den kan berika våra liv.

Det verkligt svåra, den stora utmaningen, det som vi nu tar oss an, är att enas om en vision för samhället och tillsammans bestämma att vi vill dit, och att vi är beredda att göra det som krävs.