Rundabordssamtal kring forskningpolitik

I ett soligt sammanträdesrum på Mp:s kansli i Stockholm anordnade Gröna Studenters forskningsnätverk ett rundabordssamtal om forskningspolitik. Samtalet gick under namnet Forskning och livslångt lärande som förutsättning för en hållbar utveckling och är en liten del i det omfattande arbete Miljöpartiet bedriver för att kunna skapa ett så bra partiprogram (och därmed en så bra politik) som möjligt. Här kommer ett referat från samtalet vars inbjudna deltagare var Mats Benner, professor i forskningspolitik, Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet, Agneta Abrahamsson, doktor i medicinsk vetenskap samt forskningssamordnare på forsknings- och utvecklingsplattformen för social välfärd i Jönköpings län och Anna Götind, historiker och förbundsordförande på Sveriges universitetslärarförbund.

Deltog på samtalet gjorde också representanter för partiprogramsgruppen, Gröna Studenters forskningsnätverk och Jabar Amin, Mp:s utbildningpolitiska talesperson.

Mats Benner inledde genom att förklara hur tilliten gentemot det slutna rum som forskningsinstitutionerna varit i många hundra år villkorats allt mer till förmån för ett annat krav på insyn, effektivitet och mätbarhet av forskningsresultaten. Han påpekade att forskningen trots att den ”kan göra att man som politiskt parti förlorar ett val men inte leda till att man vinner ett” har stor betydelse inom många sektorer i samhället, särskilt de kunskapsintensiva. Mats var inne på att det finns en stor problematik i det att de politiska visionerna för kunskapsbildning fått falla till föga för den mätbarhet, den rationalitet och det nyttotänkande som är förhärskande idag (vi benämner ofta den här samhällssynen som New Public Management, NPM, och det talas om den allt mer inom offentlig sektor.)

New Public Management var också något som Agneta Abrahamsson valde att utgå ifrån då hon diskuterade hur det samhällssystem som NPM innebär lagt krokben för många praktikanknutna forskningsmiljöer, där forskare snarast blir straffade för att de jobbar i samarbete med offentliga verksamheter. Det som premieras när anslagen fördelas och forskningen utvärderas är att publicera sig i erkända tidskrifter och bli citerad så mycket som möjligt, även om ett stort antal citeringar lika gärna kan bero på att en forskare presenterar ett resultat som blir ifrågasatt av många. Agneta visade på att det finns metoder för att utveckla till exempel socialt arbete i nära samspel mellan brukaren, forskningen och de arbetsplatser som är viktiga i sammanhanget, men det kräver lyhördhet för problematiken i det enskilda fallet, en dialog mellan olika yrkesutövare och en professionell grund att stå på.

Cissi Askwall presenterade hur stor tillit människor i Sverige har till olika typer av forskning och problematiserade detta. Människor med högre utbildning som i allmänhet var mer nöjda med tillvaron och hade högre tillit till demokratiska institutioners möjlighet att förändra var som regel mer positiva till forskning. Hon betonade vikten av dialogiskt arbete inom forskningspolitiken och vikten av att nå ut och kommunicera hur forskningen kan komma till användning på olika sätt i samhället.

Det absurda i att en rik vetenskapsman från 1800-talet genom nobelpriset avgör vilken forskning (och inom vilka ämnesområden) som håller hög kvalitet idag lyftes fram av Anna Götlind, som önskade en bred diskussion kring vad kvalitet inom forskningen faktiskt skulle kunna vara. Anna efterfrågade också kompetens hos forskare i att kommunicera populärvetenskapligt gentemot allmänheten men framförallt ansåg hon att pedagogisk utbildning för de som undervisar även på högre lärosäten var viktigt. Politiker ska inte styra forskningen, men de skulle kunna se till att förutsättningarna finns där och ta tillvara på den kompetens som finns, exempelvis genom att möjliggöra för de disputerade lärare som finns – även vid de mindre lärosätena – att forska.

Samtalet kom alltså sammanfattningsvis att kretsa kring hur vi definierar eller väljer att definiera olika typer av begrepp. Kvalitet i forskningen, vad skulle det egentligen innebära och i vilket tidsperspektiv? Anpassar vi forskningen för att kunna mäta den? Utformar forskarna sina arbeten för att de ska rankas högre i de utvärderingssystem som gäller idag? Att lita på forskarnas professionalitet och på att de brinner för det de gör och verkligen vill presentera resultat som kommer samhället till del var en viktig poäng från deltagarna, som tyckte att politiker istället för att ange vad som ska beforskas bör:

• utarbeta bättre mätmetoder som tar hänsyn till forskningens olika villkor och olika sätt att sprida sina resultat

• knyta all undervisning på universitet och högskolor till aktuell forskning, så att undervisningen blir mer högkvalitativ och forskningen därmed via de nyutbildade studenterna kommer ut i samhället

• ifrågasätta den nytto- och rationalitetskretsande diskurs som fokuserar på mätbarhet och effektivitet (NPM) och istället skapa öppna tvärvetenskapliga dialogplattformar forskare emellan samt mellan forskare och dess respektive praktiker

Forskningsnätverket vill ta tillfället i akt och tacka alla deltagare i samtalet för spännande presentationer och intressanta diskussioner och hoppas på fler samarbeten framöver. I nästkommande nummer av Gröna Studenters tidskrift DeFacto kommer ett längre reportage med utgångspunkt i rundabordssamtalet. Cissi Askwall och Anna Götlind fick lov att i en kortare version delge sin kunskap kring forskningspolitik i filmer, som du hittar via partiprogramsgruppens youtubekanal.

Malene Jensen,

forskningspolitisk talesperson, Gröna Studenter