Tomas Melin

Talande lila visioner

22. juli 2010 - 16:21

Piratpartiet har sjösatt ett trevligt projekt som de kallar 2022.nu, där olika personer, främst piratpartister, skriver om sina informationspolitiska visioner. De flesta av visionerna som kommit upp hittills är visioner om tekniska lösningar i framtiden. Kul tech-underhållning, men kanske inte så politiskt relevanta.

En vision, skriven av en av Piratpartiets riksdagskandidater, handlar dock om samhället 2022 efter tre mandatperioder med Piratpartistisk påverkan. Flera saker slår mig med den visionen. Dels den dystopiska bilden insinuerande vad som händer om de lila inte röstas in i ett parlament konstrateras mot en utopisk beskrivning av ett Sverige med piratpartistisk påverkan. Jag har svår för sådan alarmism, även inom mitt eget parti. Skillnaden är förstås att även klimatalarmism, som jag menar per definition är överdrivna politiska krav visavi klimatet, har någon form av vetenskapsstöd.

Nå, det som jag framför allt vill peka på Jakob Halléns lila framtidsvision är att han inte ser framför sig hur Piratpartiet river upp implementeringen av datalagringsdirektivet. Istället beskriver han vad som hände så här:

“en ny utredning tillsattes för att lägga ett nytt lagförslag om datalagringsdirektivet – den här gången med instruktioner om att göra det så harmlöst som möjligt.”

Anledningen till att jag finner det intressant är den internetstorm som Piratpartiet piskade upp i början av året, när datalagringsdirektivet var uppe för debatt. Miljöpartiet gick då ut och sa att MP skulle areta mot en implementering, men om vi skulle förlora det slaget skulle vi istället försöka omförhandla i Bryssel. Det var oacceptabelt, enligt Piratpartiet som i helt otvetydiga ordalag lovade att rösta nej och aldrig acceptera direktivet i någon form. Hellre då acceptera böter från EU, oavsett böternas storlek. Rick Falkvinge skrev bland annat att MP “säljer ut integriteten för regeringsmakten“.

Det var då. Nu skriver alltså en piratpartist själv en vision där partiet inte har röstat nej till datalagringslagen, inte har fått den uppriven, inte har omförhandlat den. Vad de har gjort är att de tillsatt en utredning. En kommentar berömmer inlägget som “realistiskt”. Ja, det får man väl ändå medge att det är. Till skillnad från piratpartisternas krav från i februari, kan antas.

Flera pirater har kommenterat och/eller länkat in till visionen, ingen har såvitt jag har kunnat se kommenterat detta faktum. Rimligtvis bör det ju finnas ett visst missnöje med en riksdagskandidats oförmåga att ens rent hypotetiskt leva upp till partiets vallöften. Men såvitt jag kan se är det idel lovord och glada tillrop.

Ingen kommenterar heller, såvitt jag har sett, det faktum att partiet överhuvudtaget inte får igenom särskilt mycket för den påverkan de beskrivs ha.

FRA-lagen rivs upp, vilket dock kan tänkas ha mindre med piratpartiets förhandlingar att göra som det har att göra med att de rödgröna lovat göra just detta. Oavsett regering lär det alltså finnas en majoritet för en upprivning, om piratpartiet kommer in i riksdagen. Utöver detta har piraterna direkt efter valet bara den fina datalagringsutrednnigen samt en del förändringar i patentlagstiftningen att visa för sina ansträngningar. Först “senare under mandatperioden” tillkommer vidare förhandlingsvinster, nämligen ändringar i upphovsrätten. Dessa ändringar beskrivs så här:

“Under mandatperioden kom sedan ändringar i upphovsrättslagstiftningen som dels klart talade om att kopiering för eget bruk är lagligt och dels ökade möjligheterna att remixa existerande material.”

Nu är ju kopiering för eget bruk redan lagligt och vi får väl därför gissa att det som åsyftas är legalisering av fildelning i stort, det vill säga både tillgängliggörande och nedladdningen. Hur det än må vara med den saken är skrivningen, beslutet i denna utopi, betydligt lösare än hur Piratpartiet normalt sett uttrycker sin politik:

” Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras.”

Piratpartiets förslag om en upphovsrättslig femårsbegränsning, upprivande av IPRED, förbud mot DRM, slopad privatkopieringsersättning eller andra lila vallöften nämns inte ens. Vilket inte heller det får piratpartisterna att höja på ögonbrynen. Kanske har detta att göra med att utopin målar upp en bild där Piratpartiet ökar sitt väljarstöd för varje val i 12 år. Valframgångarna är tydligen viktigare för piratpartisterna än att driva igenom faktisk politik.

En kommentar noterar som sagt att visionen är “realistisk”, och det ligger nog mycket i det. Som jag vid flera tillfällen skrivit om här i bloggen (tex här och här) så har partiets vågmästarstrategi en del kraftiga praktiska brister. Exempelvis när de påstår sig bara arbeta med det politiska block som “accepterar deras krav”. Därmed målar de upp en bild av att de kan lova vad som helst inom sina fokusfrågor, och sedan få igenom det. Så är det inte, och precis som målas upp visionen av Jacob Hallén så kommer piraterna få välja visst att driva igenom direkt efter valet, och välja visst att vänta med.

Det faktum att politik ofta handlar om kompromisser, att arbeta för ett brett spektrum av frågor som man omöjligen kan få igenom allt av samtidigt, tycks ha gått upp för vissa inom partiet, exempelvis Jacob Hallén. Det tycks också gått upp för Mikael Nilsson, styrelsesekreterare i Piratpartiet. I en kommentar till ett inlägg på Rick Falkvinges blogg skriver han, angående datalagringsdirektivet:

“Däremot, skulle vi fälla en regering som gav oss uppriven FRA-kabel och uppriven IPRED, men inte upprivet dld? Om man fäller den regeringen får man kanske ha kvar FRA och IPRED liksom. Där ställs kärnfrågorna mot varandra, och svaret blir inte från början givet.”

Styrelsens sekreterare verkar förstå att en svartvit bild om politiska förhandlingar inte är verklighetsförankrad, att partiet kan och kommer behöva kompromissa. Men det är inte den bild partiet målar upp i sitt utåtriktade agerande. Där är det istället allt eller inget, hjältepartier som frälser jorden med sin brinnande och kompromisslösa politik eller gammelpartier som säljer ut sig i kompromisser för regeringsmakten.

Tyvärr är det inte seriös politik. Tyvärr innebär det att mången piratväljare efter valet kommer bli besviken. Inte för att piratpartiet inte nådde ändra fram till makten, utan just för att de gjorde det och inte kunde hålla vad de lovat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, datalagring, privatliv, integritet, piratpartiet, upphovsrätt, informationspolitik
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Upphovsrätt och mediemonopol

21. juli 2010 - 15:08

I debatten om upphovsrätten uppehåller vi oss oftast vid den ekonomiska delen,  rätten att ta betalt för användning av ens verk. Vad som mer sällan lyfts och problematiseras är den ideella delen, vilket enkelt uttryckt är upphovsrättsinnehavarens monopol på verket ifråga. Tar jag ett foto har ingen rätt att använda den utan mitt tillstånd, och jag kan därmed bestämma vem som ska få använda fotot och hur (under vilka premisser det ska få användas).

Monopoliserandet av ett verk är i sig inte underlig. Upphovsrätten efterliknar vanlig äganderätt, och för det flesta är de självklart att något jag äger har jag också monopol på. Köper jag en påse bröd så har ingen rätt att utan min tillåtelse ta av det brödet. Även om brödet återlämnas, någon kanske bara ville bära omkring på brödet en stund i rent ickekommersiellt syfte, så är det inte tillåtet. Detta är för de flesta grundläggande.

Nu är ju dock digitala verk annorlunda än fysiska saker. Tar någon min påse bröd har jag ju inget bröd kvar, men om någon i ett youtubeklipp lägger in ett foto jag har tagit har jag ju fortfarande fotot kvar. Rakt av applicerad äganderätt i meningen monopol är alltså inte nödvändigtvis rimligt, eftersom det är två ganska väsensskilda saker som berörs.

Problemet med monopoliserandet av digital kultur är att det är ett effektivt sätt att strypa den fria kulturen. Det handlar om att jag, om jag vill bearbeta, förbättra, uppdatera eller på andra sätt använda befintliga verk måste fråga upphovsrättsinnehavaren om lov först. Eftersom detta ofta är krångligt eller rentav omöjligt så blir resultatet mindre nyskapad kultur och/eller olagligt nyskapad kultur.

Upphovsrätten ger också möjlighet för mig att neka andra att använda mina verk, även om de vill betala för sig. Om vi vanligtvis diskuterar upphovsrätten ur perspektivet av att upphovsrättsinnehavarna ska ha rätt att ta betalt för sina verk, så är det här upphovsrättsinnehavarnas rätt att inte sälja sina verk alls.

Också detta är en, till synes självklar, överföring från normal äganderätt. Om jag har en TV så har jag förstås rätt att inte sälja den. Om jag målar en tavla har jag förstås rätt att inte sälja den. Även här finns skillnader mellan fysiska ting och digitala kopior, men även filer på min dator har jag rimligtvis rätt att inte sälja om jag inte vill.

Ingen behöver alltså förundras över rätten att inte sälja i sig och ingen behöver heller förundras över oviljan att sälja till alla som är intresserade. För det jag ovan pratat om som den ideella upphovsrättens monopol, har nu tagit klivet över till den kommersiella upphovsrättens monopol, och som vi alla vet är kommersiella monopol guld värda.

För den som sitter på ett kommersiellt monopol är det en guldgruva. För konsumenter och marknaden i övrigt är det en rävsax. Ett bra exempel är Spotify. Denna omhuldade innovation har verkligen förändrat hur vi ser på musik och fildelning. Samtidigt kan Spotify, på några års sikt, snarare vara ett hot än en räddning. Spotify är inte den enda tjänsten för streamad musik, men det är den (åtminstone i Sverige) bredaste och största aktören.

Det är också, såvitt jag vet, den enda relevanta aktören där skivbolagen har egna ekonomiska intressen. Fem stora skivbolag äger en del av aktierna i Spotify, enligt en IDG-artikel från förra året. 18% var det då.

Marknaden skulle behöva ett nytt spotify, en stor och relevant konkurrent. Många skulle nog kunna bygga en plattform för musikströmning som skulle vara lika bra eller bättre som Spotify. Den stora frågan blir då, skulle de få köpa rättigheterna från skivbolagen?

Monopolen leder till inlåsningseffekter, också inlåsning per land. Internet uppfattas lätt som internationellt och blint för nationsgränser, men utan anonymiseringsverktyg eller liknande är det lätt att se var en användare sitter, och vad vederbörande därmed bör ha rätt att se och inte se.

Även här kan vi ta Spotify som exempel, då det bara är tillgängligt i sju europeiska länder, rimligtvis för att de saknar rättigheter för musiken i övriga länder. Möjligtvis är det också fler än jag som fått tidigare tillgänliga musikstycken blockerade med felmeddelandet “no longer available in your country”. Men tydligast är inlåsningseffekterna antagligen på TV-branschen. Rättigheterna till olika sändningar, det vill säga olika TV-kanaler eller enskilda program, säljs per land (eller per mediemarknad). Har då en svensk kanal köpt rättigheterna för ett visst program, så kan jag inte se det via internet.

Detta är framför allt tydligt i sportens värld, då tex normalt sett bara en kanal per land får rättigheter att sända ett idrottsevenemang. Nu senast i fotbolls-VM delade SVT och TV4 på det, men varje match sändes bara av en kanal. Så ser det ut för de flesta (större) sportevenemang, men samma princip gäller för TV-serier eller filmer.

Monopolsituationer brukar försöka undvikas av samhället genom marknadsregleringar, men på just detta område tycks det snarare uppmuntras. Det allmänna vurmandet för allt som gör att upphovsrättsinnehavare får lättare att tjäna pengar värnas som kulturens grundsten. Men monopol är ingen bra grund för en levande och dynamisk marknad. Tvärtom bör också kulturmarknaden bygga på pluralism och spridning av kultur.

Vilken kanal som än vill visa fotbolls-VM borde få göra det, förutsatt att de betalar för sig såklart. Detsamma borde gälla hela TV-kanaler. Jag som konsument borde kunna prenumerera på vilken TV-kanal jag vill, antingen genom en operatör genom exempelvis kabel-nätet, eller direkt över internet i min favorit-webbläsare. De streaming-tjänster som når marknaden ska kunna erbjuda den musik, de filmer eller annat som deras kunder vill ha. Upphovsrättsinnehavarnas roll bör begränsas till att sätta priset för tillgängliggörandet av verken, och det med den ytterligare begränsningen att priset ska vara skäligt. Den upphovsrättsinnehavare som inte vill sälja vissa verk alls bör förstås inte tvingas till det, men de verk som ligger för en marknad (exempelvis genom att säljas till andra), bör huvudsakligen vara tillgängliga för köp för alla som vill.

På samma sätt är det rimligt att den ideella upphovsrätten begränsas. Jag tar inspiration av Creative Commons, där en upphovsrättsinnehavare kan tillgängliggöra sina verk för spridning på vissa premisser. Det kan vara exempelvis att hänvisa till upphovsrättsinnehavaren, att användningen inte får vara i kommersiellt syfte eller att verket inte får omarbetas eller modifieras. Däremot finns ingen licensiering som innebär att upphovsrättsinnehavaren kan välja ut några som får använda verket, men inte andra. Det tycker jag är sympatiskt. Regler för spridning ska dels vara enkla, det ska inte krävas uttryckligt godkännande för varje enskild användning, dels ska de vara lika för alla.

Det finns flera aspekter av upphovsrätten som är omoderna och en black om foten för samhällets kulturliv. Upphovsrättens monopolisering tror jag är en av dessa aspekter, som en upphovsrättsrevision måste se över.

Foto: CC-AT Horia Varlan | www.flickr.com/horiavarlan
Andra bloggar om: politik, samhälle, fildelning, piratkopiering, tv, film, musik, kultur, monopol, creative commons, upphovsrätt
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Moratoriet för externa köpcentrum behövs inte

20. juli 2010 - 9:41

För en vecka sedan skrev jag om Miljöpartiets stadspolitiska program som presenterades under Almedalsveckans sista dag. Som jag skrev då var det som lyftes upp medialt från programmet ett moratorium på nyetableringar av externa köpcentrum. Ett förslag som jag inte alls håller med om, och som jag tycker var mycket synd att det kom med i programmet. Detta av flera anledningar.

För det första är det ett tydligt intrång i det kommunala självstyret. Vi har ett kommunalt planmonopol, och det är uppenbart att ett förbud mot nya handelscentrum är ett sätt för staten att tvinga kommunerna bete sig på ett visst sätt, helt enkelt eftersom att det är enklare än att driva frågan i varje enskild kommun. Jag tycker att “det är enklare” är en helt otillräcklig grund för att förstatliga ett kommunalt ansvarsområde. Vill Miljöpartiet arbeta emot nya köpcentrum generellt, så får vi faktiskt lyfta det i de kommuner som berörs.

För det andra tycker jag det är dålig politik eftersom det är ett förslag sprunget ur ett innerstadsperspektiv, som inte tar hänsyn till hur läget faktiskt ser ut här i förorten. I innerstaden finns det mat, nöjen och annan service i princip överallt. Hela innerstaden är ett stort centrum. Det finns alltså goda möjligheter att handla det man efterfrågar på rimligt avstånd. Så ser det sällan eller aldrig ut i Stockholms förorter. I förorten finns, i bästa fall, små “jourlivs”-butiker eller liknande sprinklade över områdena, samt ett mycket tydligt “centrum”, vid tub/buss med ett fåtal butiker.

Vill jag köpa något mer än mitt dagliga bröd, en spelkupong, sprit eller en kebab, så måste jag åka någonstans. Antingen in till stan, eller till något av de fyra större köpcentrum som ligger häromkring: Vällingby centrum, Barkarby handelsplats, handelsområdet vid Bromma flygplats (som jag inte vet om det har nåt formellt namn) och Kista centrum.

När MP i sitt stadspolitiska program skriver “När stora köpcentrum slår ut de lokala affärerna
tvingas allt fler ha bil för att klara sina vardagliga behov” så talar de inte om Stockholms förorter. Här har aldrig funnits några “lokala affärer” att prata om. Här har funnits områden för att bo i, och områden för att handla i. Bostadsområden och köpcentrum, alltså.

Det är dålig politik att lägga skarpa förslag som bygger på en verklighet som inte gäller i förorten. Det positiva är att andra delar av det stadspolitiska programmet verkligen tar förortens verklighet till sig, och ger konkreta förslag på hur den kan förändras och förbättras. Det är förstås positivt, men det är också skäl nummer tre för att moratoriet var ett dåligt förslag: det behövs inte.

Det stadspolitiska programmet tar upp behovet om att bygga om funktionsseparerade områden så att bostäder, kontor och affärslokaler finns i samma område, i samma hus. Det vore en gudagåva med mer av detta i förorten, så att vi får levande områden snarare än sovstäder. Det skulle minska behovet av köpcentrumen. Programmet tar upp problemet med utglesning (urban sprawl) och tar istället ställning för en tät stad. Det gynnar närservice och andra, som självklart behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna leva. Programmet tar upp förbättrad kollektivtrafik, vilket också krävs för att kunna ta sig runt till de affärer som inte ligger precis runt knuten. Programmet tar upp behovet av att stimulera hemkörning av alla typer av leveranser.

Kanske framför allt det sista tror jag är speciellt intressant. Hemkörning är idag en lyx man kan unna sig bara vid stora eller dyra inköp. IKEA tar exempelvis (minst) 500 för hemkörning. Ingen köper en Billy bokhylla för att lägga nästan lika mycket bara för frakten. Mataffären.se, Coops onlinebutik, tar 85 kronor, vilket också det gör att det krävs ett par stora matkassar för att inte bli en väsentlig fördyring gentemot att ta bilen till närmsta affär.

Skulle fler företag börja med hemkörning till lägre priser tror jag att det skulle kunna få ett reellt genomslag för bilanvändandet. Leveransernas kommer troligtvis med bil, men företagen har större möjlighet att strömlinjeforma logistiken, vilket både de och samhället vinner på. Exempelvis kan man tänka sig att grannar som beställer hemleverans till samma tid premieras.

Det skulle också bli en rejäl fritidsreform. Få leveranser leverarar i och för sig på givna klockslag, utan snarare i tidsintervall, men de väntans timmarna kan åtminstone tillbringas med familjen, hobbyn eller (i värsta fall) arbete snarare än att gå runt med en kundvagn.

Det är på detta sätt vi förändrar livsmönster, genom att visa att den gröna vägen inte bara är bättre för klimatet, utan också smartare för individen. Det är sådana smarta lösningar vi måste uppmuntra, och de gör vi också i det stadspolitiska programmet. Skulle programmet genomföras 100%, förutom moratoriet på externa köpcentrum, skulle det moratoriet inte behövas.

Det är tre bra skäl att vara emot moratoriet på externa köpcentrum. Men av all den kritik jag läst mot förslaget, har detta knappt varit någon del alls. Någon har nämnt planmonopolet, men framför allt har kritiken varit förenklad, fördummad och förljugen.

Flera kommentatorer har hänvisat till Aftonbladets “lögndetektor” där tidningen går igenom politiska påstenden för att se om de stämmer, i det här fallet MP:s påstående om att externa köpcentrum utarmar handeln i stadskärnorna. Aftonbladet hänvisar till en utredning från Handelns utredningsinstitut som visar att handel i stadskärnorna har behållt sina marknadsandelar när ett externt köpcentrum etablerats. Men Aftonbladet erkänner också att MP har poänger i sitt påstående och resultatet blir därför “inte helt rätt”. Det bryr sig inte bloggarna om. Flera hänvisar till Aftonbladetartikeln med påståenden om att den skulle visa att MP ljuger. En bloggare hänvisar till HUI:s utredning som “forskning”, när det snarare handlar om ett särintresse.

Centerpartiet går, inte helt oväntat, i första ledet vad gäller miserabelt ointelligent kritik. Jonas Pettersson menar att Miljöpartiet för ett “krig mot medelklassen” och skriver att De gröna “gör allt för att försvåra livet för oss heterosexuella, som gillar att jobba, köra bil, bestämma över vårt eget familjeliv och resa till Kanarieöarna”.  Per Ankersjö har nog överhuvudtaget inte läst programmet, men sågar det ändå. Han har gjort en bild där Peter Eriksson påstås vara “miljöbilshatare”. Christian Ottosson menar att Miljöpartiet “stannar Sverige”. Helen Törnqvist låtsas också hon som att det har nåt med miljöbilar att göra, och menar att varlet står mellan “stormarknadsförbud eller miljöbilar”.

Folkpartiets bloggare var inte heller sena med att komma med infantila utrop mot förslaget. Hans Åberg menar exempelvis att Miljöpartiet har ett “korståg mot medelklassen”. På samma spår verkar Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman vara. Han kallar det hela planekonomi och illustrerar med en bild på Lenin. Tydligen var Lenin inte alls en massmördare, han gillade bara inte köpcentrum. Allt enligt Liberala ungdomsförbundets historieskrivning.

Cwejman visar sedan att han antingen inte läst programmet eller förstått förslaget om moratorium, när han börjar yra om att samma logik ska göra att man ska stänga ner Adlibris och Amazon, för att de skulle utarma mindre boklådor. Men nu var det ju inte stora butiker generellt som MP ville ha moratorium på, utan externa köpcentrum. Även om det där råkar ligga en eller annan nätt bokhandel.

Cwejman kan också få bli omslagspojke för en typ av argumentation som också varit vanlig bland de liberala bloggar jag sett kommenterat moratorieförslaget. Nämligen i premissen till den här meningen:

“En barnfamilj har kanske ingen lust att ta sig emellan fem olika butiker på olika platser i en stad med dålig framkomlighet.”

Bortsett från att Cwejman tydligen missat att MP har förslag på just hur barnfamiljen ska slippa detta, så är det just i “jag har ingen lust”-argumentet som jag hittat en röd tråd mellan en rad olika bloggar som kommenterat.

Just lust-argumentet, att “folk får väl göra som de vill” är ett bärande tema. Inte oväntat, det är i sanning en liberal idé. Vad den saknar är problematiseringen. Inte ens Liberala ungdomsförbundet tycker att alla bara ska få göra vad de vill. Nu har vi ett klimathot som, detta står rimligen klart även för liberaler, kräver en grön omställning till ett samhälle där vi i betydligt mindre utsträckning använder exempelvis fossila bränslen. Det handlar inte att vi inte vill ha ett bilburet samhälle för att vi är emot att människor har kul, utan för att världen som vi känner den hänger på att vi bryter bilberoendet.

Centerpartiet har i vanlig ordning sitt eget lilla svar på det problemet, nämligen: miljöbilar. Exakt hur de ska byta ut hela Sveriges bilpark på bara några år, ett par decennier som absolut längst, har de sällan eller aldrig något svar på.

Men det är väl just där Miljöpartiet skiljer sig från Centerpartiet och Folkpartiet. Vi ser inte politiken som en tävling om vem som kan säga “jag är mest liberal”, utan som en tävling om vem som har bäst politik som faktiskt också löser de problem vi står inför. Där, samt i tävlingen “saklig argumentation”, har C och FP uppenbarligen lämnat walk over. För i De grönas stadspolitik finns en sammanhållande tanke om hur en grön stad ser ut, men också konkreta förslag om hur vi når dit. Och guess what, det är en stad som det är enklare och roligare att leva i. Synd bara att vi slängde in moratoriet att överskugga allt det.

Uppdatering:
Daniel Bergvall bidrar med konstruktiv kritik och ger också fler tankar och idéer på hur man kommunalt kan ta sig an frågan om handeln i en grön stad.

Andra bloggar om: politik, samhälle, köpcentrum, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet, luf, handel, stadsbyggnad, stadsplanering, val2010, maria wetterstrand
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Orimliga krav från Copyswede

19. juli 2010 - 12:35

Konsumtionen av brännbara CD- och DVD-skivor minskar, enligt SVT. Därigenom minskar också den ersättning som återförsäljarna (och i slutändan konsumenterna) betalar till paraplyorganisationen Copyswede, vilka i sin tur fördelar pengarna till upphovsrättsinnehavare för musik och film.

Konstruktionen, som kallas privatkopieringsersättning (tidigare “kassettersättning”), finns formellt till för att ge upphovsmännen ersättning för den helt legala kopieringen för privat bruk. Om jag köper en CD så har jag laglig rätt att också göra en kopia till mig själv eller till min sambo/syster/undulat eller motsvarande. Upphovsrättsorganisationernas, mycket svaga, logik är då att om jag inte haft den rätten, så hade jag köpt två ex av plattan. Därför tar Copyswede alltså ut en extra ersättning på följande produkter:

“1. C-kassetter över 15 minuter
2. E-kassetter (VHS) från 15 minuter och uppåt
3. Minidisc
4. CD-R/-RW audio
5. CD-R/-RW andra än CD-R/-RW audio
6. DVD-R/-RW, DVD+R/+RW, DVD-RAM, DVD-R/+R Double Layer
7. MP3-spelare, videospelare som t.ex. DVD-spelare med inbyggd hårddisk, set- top boxar och liknande anordningar med inbyggt minne”

C-kassetter (dvs vanliga musikkassetter), VHS och Minidisc är ju ganska uppenbart utdaterade medier, men nu minskar alltså även användningen av brännbara CD- och DVD-skivor. Detta hotar pengarna från privatkopieringsersättningen, vilket som mest varit kring 200 miljoner kronor (2007).

Lösningen är för Copyswedes del uppenbar: fler digitala lagringsmedier måste ersättningsbeläggas! Framför allt hoppas Copyswede kunna få en del av mobiltelefonskakan, men även externa hårddiskar står på önskelistan.

Copyswede har bara ett problem: Det är inte lagstiftning, utan avtal mellan marknadsparter, som avgör vad som ska ersättningsbeläggas och med hur mycket. Tyvärr har återförsäljare av mobiltelefoner, externa hårddiskar med mera har mycket litet intresse i att lägga på ytterligare kronor på priset för sina produkter. Lagstiftarna har lättare att införa orimliga extrakostnader på en sakligt mycket skakig grund, så därför vänder sig Copyswede till dem.

Får Copyswede som de vill skulle alltså regeringen föreslå riksdagen att tvångsinföra privatkopieringsersättning även på mobiltelefoner och externa hårddiskar. Jag hoppas att så inte är fallet. Jag hoppas så av flera skäl, men här är mina två främsta:

1. Privatkopieringsersättningen bygger på premissen att privat kopiering av lagligt material är något som upphovsrättsinnehavarna har “accepterat” men ändå lider skada av och behöver ersättning för. Jag ser tvärtom privat kopiering av lagligt material som en självklarhet, den enda möjligheten för mig som har köpt ett album, en film eller dylikt att avnjuta den såsom det passar mig bäst. Alltså min rättighet som konsument, även om det innebär att göra kopior att ha till datorn, på telefonen eller till någon i min familj. Privatkopieringsersättningen är alltså inte så mycket en ersättning, som ett sätt att ta betalt för samma sak två gånger. Det tycker jag är orättmätigt.

2. Även om man accepterar behovet av en ersättning, vilket jag alltså inte gör, så innebär en alltför bred privatkopieringsersättning, det vill säga en ersättning som tas ut på en alltför många olika lagringsmedier, att det i oproportionerlig utsträckning tas ut ersättning av “fel” personer. Tanken är at ta ut ersättningen av dem som privatkopierar för eget bruk, men om ersättningen slår mer mot andra som inte borde beröras, så saknar den legitimitet.

CD, DVD, VHS, kassetter, MP3-spelare med mera kan också användas till annat, men den traditionella användningen är för musik/film, det vill säga det som Copyswede menar privatkopieras. Med framför allt mobiltelefoner, men även andra lagringsmedier såsom externa hårddiskar, ser vi den direkta motsatsen. Dessa kan användas till att lagra privatkopierad musik, film eller liknande. Men det är inte deras traditionella användningsområde och inte deras syfte. Mobiltelefoners främsta syfte är att kommunicera, och större lagringsmedier lagrar allehanda data, varav bara en del rimligtvis är privatkopierad.

Om jag fotograferar mycket behöver jag en (antagligen flera, de har en tendens att gå sönder) externa hårddiskar. I och med mitt köp av en hårddisk för förvaring av fotografier jag själv har upphovsrätt på ska jag inte behöva betala upphovsrättsersättning till helt andra människor. Eller, för all del, om jag nu köper den senaste iPhonen för att kunna spela Angry Birds, ska jag inte tvingas skänka någon hundralapp extra till musiker, koreografer, journalister med mera.

Copyswede verkar ha haft ett par dåliga år nu sedan rekordåret 2007. Privatkopieringsersättningen kräver som vi sett gigantiska nyförhandlingar med mycket ovilliga motparter, och dessutom sitter paraplyorganisationen i konflikt med en rad kabel-TV-företag om vidaresändningsrätt av de TV-kanaler (svenska och en lång rad utländska) som Copyswede sitter på. Kanske är det därför de försöker smyga in bakvägen via lagstiftning.

Jag hoppas som sagt frågan om lagstiftning inte lyfts, men skulle det göra det ser jag det som en möjlighet. Det ger en möjlighet till offentlig debatt om frågan. Jag tror att det gynnar oss som vill ha en modern upphovsrätt och som tycker att en del upphovsrättsorganisationers agerande drar upphovsrättens goda namn i smutsen.

Illustration: Ryan Jones | www.flickr.com/ichibod
Andra bloggar om: politik, samhälle, privatkopiering, privatkopieringsersättning, kasettersättning, fildelning, copyswede, it
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Sociala medier har ännu inte landat

18. juli 2010 - 18:06

Via min stadsdelsnämndskollega Elias Granqvist hittar jag en märklig artikel i Svenska dagbladet om sociala medier och deras betydelse under almedalsveckan. Själva nyheten i artikeln är en rapport från kommunikationsbyrån JMW som analyserar hur sociala medier hanterades under veckan på Gotland. SvD tar framför allt upp att sociala mediekontona för själva partierna inte krämade ur sig så många mikrobloggningar/statusuppdateringar, och att de individer som mikrobloggade på Twitter om almedalen “bara” skrev i snitt tio blogginlägg per person. Enligt Svd menar rapporten därför att sociala medier är en flopp.

Men JMW:s Brit Stakston håller inte själv med om att det var slutsatsen. Stakston skriver:

“Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar [...]. Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.”

Det är ju en väsentligen annan slutsats än den som Svd lyfter fram. Jag har i och för sig inte själv läst rapporten, men det hade ju varit märkligt om en kommunikationsbyrå så kapitalt misslyckats med att i rapporten föra fram sitt budskap.Gissningvis är det Svd som missförstått, eller vridit.

Det ligger en förväntan i luften – förvisso hos politiker och medier snarare än hos allmänhet – att sociala medier ska revolutionera det politiska landskapet. Det kan i och för sig mycket väl vara så, jag är själv en av de förväntansfulla. Men när dessa förväntningar inte tar hänsyn till att de nya medierna inte ser ut eller fungerar som de gamla massmedierna tar sig förväntan märkliga uttryck. Svenska dagbladets fokus vid hur mycket partierna, genom partikontona, statusuppdaterat är ett lysande exempel, då det utgår från premissen om partiet som via medierna basunerar ut budskap till massorna. När de sociala mediernas roll kanske snarare ligger i att bjuda in och bjuda upp, snarare än basunera ut.

Endast tio kvittringar per person är förstås heller inte särskilt imponerande. Massmedielogiken berättar då självklart att mycket lite, maximalt 1300 tecken (om jag förutsätter att de skulle få plats med “#almedalen” i varje kvittring också) är en mycket kort artikel. Antingen fragmenterat eller banalt; således innehållslöst. Samtidigt berättar siffran 3800 mikrobloggare, bara på Twitter, om en fantastisk kör av ståndpunkter, inlägg, tankar och perspektiv, som vi aldrig skulle fått genom vanliga medier. Flera inlägg i minuten, momentant. Bara en sån sak.

Jag ska inte utgöra mig för att vara en expert på sociala medier, men jag förstår så mycket att sociala medier inte kan värderas på tradmediernas principer.

Med allt detta sagt så är det dock också mig tydligt att sociala mediers funktion och mening inte heller slagit rot hos partierna. Framför allt om man ett större sammanhang där nya medier samsas med kollaborativa forum (tex wikis) och större möjlighet till lösa nätverk kring ett gemensamt syfte, både på och utanför internet; ett sammanhang som visar på ett annat (jag räds säga “nytt”) sätt att kanalisera sitt engagemang än det som partiorganisationerna normalt erbjuder. Det sammanhanget, som mycket väl kan vara en samhällstrend som är här för att stanna, har inte landat hos partierna.

För ändamålet anställda personer, som arbetar med just detta, har antagligen rimligt välgrundade tankar om hur medierna ska användas, men det saknas nog en bit innan de genomsyrar ens partiernas kommunikationsapparater, än mindre är vi nära ett system där partipolitikens interna verksamhet byggs upp efter en samhällsapparat där alla kan delta i demokratiska processer, på lika eller nästan lika villkor. Även Miljöpartiets, jämfört med andra partier relativt radikala, arbete med interna rådslag och medlemsomröstningar där medlemmarna verkligen fick fatta besluten, står sig slätt i jämförelse med en tänkt process där partiernas hierarki inte ens sätter dagordningen själva; en process med grupperingar utan medlemsmatriklar, kanske utan namn.

Det parti eller den politiska gruppering som är tidigt ute där har säkert också fördelar att hämta. Samtiden är dock svår att analysera; framtiden än mer så. Än så länge får det nog räcka med att konstatera att i höst har sociala medier – likväl som andra sätt för olika människor att kommunicera friare, kollaborera mera och komponera sin egen agenda – en reell roll att spela. Om de får verka på sina egna villkor, användas för sina fördelar och förlåtas sina brister.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, wiki, wikikrati, demokrati, sociala medier
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Låt klubbarna betala sina arenor själva

16. juli 2010 - 14:07

Djurgården vill ha en ny egen stadion, där nuvarande Östermalms IP ligger. Detta presenterade klubben på en presskonferens häromdagen.

Planerna verkar vara taffligt genomförda. En presskonferens hålls och förslaget presenteras som i princip färdigt. Samtidigt säger stadens ansvariga att många frågetecken återstår och Djurgårdsförvaltningens ansvarige uppger att ingen kontakt hafts med DIF på flera månader.

Det är inte särskilt förtroendeingivande. Det är som däremot är mycket positivit är att DIF säger sig vara villigt att stå för hela kostnaden själva. Alltför ofta förväntar sig storklubbarna att det offentliga ska köpa dem nya arenor eller anläggningar för skattebetalarnas pengar, samtidigt som de själva bedriver sin verksamhet kommersiellt. Jag ställer mig mycket skeptisk till sådana investeringar.

Idrotten får redan idag mångdubbelt mer stöd per aktiv medlem än andra viktiga och samhällsnyttiga verksamheter, som friluftsliv eller kulturverksamheter, både i direkta bidrag och i förmånligare skatteregler. Detta ger fördelningseffekter som är intressanta, exempelvis är det tydligt att pengar satsade på idrott huvudsakligen kommer män till del och att pengar som satsas i olika kulturverksamheter huvudsakligen kommer kvinnor till del.

Detta tycker jag ger anledning att ta ett steg tillbaka och fundera på hur Stockholms skattepengar egentligen används. Om de satsas där de gör mest nytta, eller om det ligger andra strukturer bakom.

Min princip är tydlig. Vill stora kommersiella klubbar inom exempelvis elitfotbollen ha nya anläggningar, så får de hosta upp pengarna själva. Det innebär till exempel att jag ställer mig mycket skeptisk till den nya “Stockholmsarenan” som byggs i Globen-området. Där är det Stockholms stad, genom underbolag, som står för hela kostnaden. Den grundläggande idén är att bygget ska bära sig genom hyror och andra intäkter, men om detta vet vi ännu intet. Nästan 3 miljarder ska plöjas ner i projektet, hur mycket som kommer tillbaka återstår att se.

Jag är skeptisk till det risktagandet med offentliga medel, som huvudsakligen syftar till att ge Stockholms fotbollsklubbar en ny och bättre anläggning. Är det en bärande kommersiell idé, så kan klubbarna själva åta sig det ekonomiska riskttagandet. Precis som Djurgården nu vill göra.

Det känns inte heller långsökt att det är med anledning av Stockholmsarenan som staden ställer sig skeptisk till Djurgårdens nya planer. Djurgårdens arena blir förvisso betydligt mindre än Stockholmsarenan, men den blir ändå en konkurrent om fotbollsmatcher och andra evenemang. En konkurrent om intäkterna till Stockholmsarenan, alltså.

Det återstår en hel del frågor om den nya arenan på Östermalm. Staden har investerat en hel del pengar i planer och en isbana där, som måste flyttas om bygget blir av. Självklart är också dessa kostnader något som måste belasta DIF snarare än Stockholms stad. Men dessa frågor är också lösbara, och är Djurgården villiga att hosta upp, ser jag ingen anledning till att staden ska sätta käppar i hjulet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, idrott, fotboll, djurgården, stockholmsarenan
Pingat till intressant.se
Bild/ill: Djurgården fotboll

Kategorier: Bloggar

Ett grönare Stockholm är ett roligare Stockholm

13. juli 2010 - 17:30

Under almedalsveckans sista dag presenterade Miljöpartiet sitt stadspolitiska program “En grönare stad är en roligare stad”. Det som lyftes upp från programmet medialt var tyvärr (men inte helt oväntat) förslaget om ett femårigt moratorium på externa köpcentrum, men programmet innehåller också förslag och ställningstaganden som jag tror är viktiga för att våra städer ska utvecklas i en positiv, det vill säga grön, riktning. Inte minst för Stockholmsområdet, vilket förstås är det perspektiv utifrån vilket jag läser programmet.

Programmet tar otvivelaktig ställning för staden och stadskaraktären. Programmet tar exempelvis upp att uppdelningen mellan arbete, bostäder och centrum i miljonprogramsområdena är djupt problematiskt, att “hus i park” istället blir “hus i parkering” och slår ett slag för handelsutrymmen i bottenplan. Vidare tar programmet kraftigt avstånd från urban sprawl, det vill säga stadsplanering genom att sprida en glas stad på en stor yta.

Ett program i min smak, onekligen. I den mån jag får något att säga till om i ett framtida Stockholm kommer jag arbeta för att stadskaraktären sprids även utanför dagens innerstads gränser. En levande stad tror jag behöver en tydlig kvartersstruktur med service och handel i gatunivå och gärna med gröna innergårdar (eller varför inte gröna tak). Det innebär ett gigantiskt behov av nytänk för våra förorter där stora delar på sikt kommer behöva byggas till och byggasom, en del kanske rentav rivas.

Jag gillar att Miljöpartiet tar stark och tydlig ställning för en grön stad värd namnet, det ger mig råg i ryggen på väg in i valrörelsen.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stadsplanering, stadsutveckling, stadsbyggnad, stockholm
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Teckenspråksartist uppträder för Miljöpartiet

1. juli 2010 - 22:37

Vega Ranstam, aka Megavega, uppträder på Almedalsscenen under Miljöpartiets dag, det vill säga nästa lördag. Megavega är teckenspråksartist och gör allt från visor till hårdrock och rap. När hon släpper loss blir det riktigt bra. Och någonstans säger ju den förvåning åtminstone jag känner inför hela fenomenet, något om hur nöjesutbudet för döva egentligen ser ut.

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, megavega, teckenspråk

Kategorier: Bloggar

Gröna partiet långt ifrån valseger i Colombia

31. maj 2010 - 6:54

Antanas Mockus, grön presidentkandidat i valet i Colombia, ser ut att förlora kampen om presidentposten. Enligt siffror från spanska El País var det Juan Manuel Santos, tidigare försvarsminister, som vann första valomgången. Santos fick 47% av rösterna, mer än dubbelt så mycket som tvåan Mockus.

Det krävs 50% av rösterna för att vinna valet, så Santos och Mockus möts igen i en andra valomgång. I den valrörelsen antas dock Santos få stöd från flera av de övriga kandidaterna, åtminstone trean Germán Vargas Lleras och konservativa partiets Noemí Sanín. Vargas fick i första omgången drygt 10% och Sanín drygt 6% av rösterna, röster som nu förväntas gå till Santos.

Santos går alltså in i den andra valomgången med ett stöd på över 60%, och mycket ska till för att Mockus ska kunna utmana på riktigt. Bara tre veckor återstår till den andra valomgången, och med ett så svagt resultat i den första omgången – i opinionsmätningarna Santos och Mockus legat runt samma siffror, med Mockus flera gånger i ledningen  – kan luften gå ur Gröna partiets valrörelse.

Icke desto mindre har Mockus stått för en stor bedrift. Gröna partiet bildades officiellt så sent som i oktober 2009, och Mockus har sedan dess arbetat upp sig själv – och partiet – till en position av landets näst främsta. Det är en historisk bedrift, och en historisk företeelse bara att en grön kandidat når en andra omgång i ett presidentval i ett större land. För Gröna partiet handlar de närmaste tre veckorna om att försöka få stöd från så många som möjligt av de utslagna kandidaterna, och få gröna sympatisörer till vallokalerna. Oavsett hur det går efter valet handlar partiets arbete dock om att konsolidera den framskjutna position partiet fått i Colombia. Lyckas de med det kommer vi se en grön president i Colombia, antingen om tre veckor eller i något av de kommande valen.

Andra bloggar om: politik, samhälle, latinamerika, colombia, antanas mockus
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Den som vill ska få röka på rasten

12. maj 2010 - 9:45

I Aftonbladet pågår en debatt om det nya rökförbudet inom Stockholms stads verksamheter. Tre anställda gick i onsdags (5/5) ut i en debattartikel och menade att rökförbudet inskränker deras rättigheter. Miljöpartiet har tidigare motionerat om ett rökförbud, och stadshusets gruppledare Stefan Nillsson försvarar därför beslutet.

Beslutet har tidigare varit ute på remiss i förvaltningar och nämnder. I Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd var jag ensam om att rösta emot. Den rösten står jag för. Självklart ska vi ha en tillvaro som är rökfri för de brukare, patienter eller medarbetare som vill ha det så. Men ett förbud slår alltför brett, då det förbjuder rökning även när ett förbud inte behövs.

Jag tror, vilket jag framförde också i nämnden, att en rimligare väg hade varit att ta den här diskussionen på arbetsplatsnivå. För det finns tillfällen i många offentliganställdas arbetstid då det är olämpligt att röka. Till exempel om den anställde arbetar med människor som tycker detta är jobbigt. Den diskussionen måste chefer och medarbetare ta. Men det finns också en massa tillfällen då det går utmärkt att vara rökare. För många anställda är det överhuvudtaget aldrig ett problem. Varför även dessa ska förbjudas röka på arbetstid är höljt i dunkel.

Från mitt nämndperspektiv såg jag också det politiska hyckleriet i förslaget. Jag röker inte själv, men flera andra i nämnden gör det. Så gör också en och annan tjänsteman. Men förbudet gäller bara tjänstemännen, inte politikerna. När nämnden nu tar paus, så är därför politikerna välkomna att gå ut och ta ett bloss. Alltmedan tjänstemännen är förbjudna att följa med. Det tycker jag är hyckleri, och sådant vill jag inte stå för.

Visst ska vi ta hänsyn till vårdtagare och medarbetare. Visst ska vi underlätta för stadens anställda att sluta röka. Men det gör vi inte genom ett rökförbud.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, stockholm, rökförbud, rökning, förbud
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar