Bloggar

Mer bus

Kristin Liljeqvist - 28. juli 2010 - 23:35

Hittat vid Påvel Snickares gränd i Uppsala: Andra fyndigheter har setts på Pride idag, men det blir eventuellt en senare blogg-historia.

Kategorier: Bloggar

"Machoestetik och massiva statliga reklamkampanjer är fel väg för försvaret"

Christian Valtersson - 26. juli 2010 - 13:29

Skriver på Newsmill tillsammans med Jakop Dalunde idag:

Publicerad 26 juli på Newsmill
"Din kollega kan leva med att Sveriges gränser kränks". " Din sambo vill inte ha någon hjälp vid översvämningar". "Din väninna tycker att internationella insatser för fred verkar lite onödigt".

Försvarsmakten genomför just nu en massiv reklamkampanj över hela landet. Kampanjen är djupt osmaklig. Vrålande somaliska pirater på en motorbåt som måste stoppas till varje pris.

Varje budskap avslutas med den retoriska frågan "har du det som krävs för att ha en åsikt?". Bara de som klarar testet på försvarsmaktens hemsida anses tydligen ha vad som krävs. De som är kritiska till försvarsmaktens verksamhet förlöjligas och utmålas som ansvarslösa.

Testet är uppbyggt som ett klassiskt "mönstringstest". Man ska kunna reagera snabbt, lösa snabba problem. Man kan tycka att de som deltar i försvarets internationella insatser borde ha god kunskap om lokala förhållanden, sociala frågor, ha god kommunikationsförmåga, kunna språk, känna till politiska förhållanden i olika delar av världen, ha förståelse för kulturella skillnader etc.

Men inget av detta premieras i försvarets test. Det verkar som försvaret vill värva skjutglada macho-killar utan någon som helst kunskap om den värld de ska verka i.

Många allianspolitiker har tidigare tagit kraftfullt avstånd från det de kallat för "statlig opinionsbildning". De har drivit tesen att skattepengar inte ska gå till opinionsbildande verksamhet.

Samtliga borgerliga partier har vid upprepade tillfällen skrivit tunga motioner i riksdagen om att den statliga opinionsbildningen ska upphöra. Regeringen tillsatte för några år sedan en utredning för att se över myndigheternas opinionsbildande verksamhet (SOU 2007:107).

Regeringen har också chocksänkt stödet till biståndsorganisationernas informationsverksamhet. Hälften togs bort i årets budget. Enligt nya riktlinjer får biståndsorganisationerna inte längre kritisera och granska regeringens politik, de ska istället fungera mer som en reklambyrå för svenskt bistånd.

Med tanke på det starka engagemanget från borgerliga politiker i frågan om "statlig opinionsbildning" är det lite märkligt hur tyst det varit om försvarets mångmiljonkampanj.

Det är inte bara stillsamt. Det är tyst som i graven. Regeringen har varit snabb med att stoppa biståndsorganisationer som informerar om konsekvenserna av Sveriges vapenexport eller EU:s orättvisa handelspolitik. Men när en statlig myndighet satsar mångmiljonbelopp på propagandafilmer som förlöjligar alla som ifrågasätter försvarets nuvarande inriktning så är det tydligen helt i sin ordning.

Att slösa försvarets dyrbara miljoner på en meningslös kampanj är allvarligt. Men det kan vara värre än så. Kampanjen kan leda till att försvarets rykte svärtas ner ännu mer. De som verkligen är kompetenta för uppgiften att delta i internationella insatser kanske inte lockas av Bruce Willis-estetiken.

Kategorier: Bloggar

vi ger företagarna det företagarna själva ber om

Maria Ferm - 26. juli 2010 - 11:11

Jag och Christian Valtersson skrev igår i Nerikes Allehanda:

"Vi gröna begränsas inte av ideologiska skygglappar, vare sig till höger eller vänster. Vi är öppna för att sänka skatter eller arbetsgivaravgifter när vi ser att det ger fler jobb eller gynnar småföretagen. Vi är öppna för statliga investeringar när vi ser att det behövs för att ge den gröna utvecklingen en skjuts.

Det finns ingen motsättning mellan ett blomstrande näringsliv och väl fungerande trygghetssystem. Inte heller mellan näringsliv och en utveckling mot ett mer hållbart samhälle. Tvärtom tror vi att grönt företagande är en förutsättning för att vi ska kunna ställa om Sverige.

Med ett starkt grönt parti i regeringen blir det både en tuff klimatpolitik och en näringspolitik för fler företag och fler jobb. Med en grå moderatregering blir det varken eller."

Läs hela artikeln här.

Fler: Christian Valtersson,

Kategorier: Bloggar

MP-väljare mest positiva till homoadoptioner

Christian Valtersson - 25. juli 2010 - 17:06

Under kommande vecka går Stockholm Pride av stapeln, Nordens största Pridefestival.

Expressen har via Demoskop låtit undersöka attityden till homoadoptioner. Att tillåta samkönade par att adoptera har varit en viktig fråga för HBT-rörelsen under lång tid, vilket inte är särskilt märkligt. Att få adoptera på lika villkor som andra människor är en grundläggande rättighetsfråga och är en väg till det ofta eftersträvansvärda familjelivet. Moderater, Sverigedemokrater och Kristdemokrater är föga överraskande de mest negativa till homoadoptioner. Miljöpartistiska väljare de mest positivt inställda.

Nu får samkönade par adoptera och gifta sig, även om vi inte är i mål helt ens i dessa frågor. Det kan vara krångligt att flytta till ett annat land med andra juridiska regler, och få länder tillåter samkönade par som adoptivföräldrar. Men ändå har de stora striderna i dessa frågor vunnits. Nu står andra frågor högst upp på agendan som förhoppningsvis Stockholm Pride kan vara en väg för att öka acceptansen för och vilket småningom kan resultera i politiska framgångar.

De viktigaste frågorna just nu är jämställd och kvalitativ vård för transpersoner, att förändra smittskyddslagen för HIV, insemination för lesbiska par och en migrationspolitik värd namnet, där människor på flykt från förtryck för sin sexuella läggning eller könsidentitet ges möjlighet att stanna i Sverige.

Kategorier: Bloggar

Vi ger företagarna det företagarna själva ber om

Christian Valtersson - 25. juli 2010 - 16:40

Eftersom att det är märkligt tyst till exempel om att de rödgröna sänker arbetsgivaravgifterna med 8 miljarder, den reform som står högst upp på företagens önskelista men som regeringen Reinfeldt säger nej till, tog jag och Maria Ferm tillfället i akt och skrev en debattartikel:
Publicerat i Nerikes Allehanda 25 juli 2010
Just nu pågår en medial offensiv från de borgerliga mot den rödgröna jobb- och företagarpolitiken. Man målar upp det gamla företagsfientliga vänsterspöket.

Vi vet att många företagare traditionellt sett röstar blått. Vi är de första att hålla med om att tidigare socialdemokratiska regeringar inte alltid satt företagarfrågorna högst på agendan.

Nu befinner vi oss i ett helt nytt läge. Vid en rödgrön valseger i höst kommer Miljöpartiet för första gången få ett reellt inflytande över företagarpolitiken. Sverige kommer då att styras av en rödgrön mittenregering som baserar sin näringspolitik på det som företagarna själva vill ha.

När Dagens Industri i februari i år frågade 11 000 företagsledare om vilken reform de tyckte var viktigast fick ett förslag överlägset störst stöd: en generell sänkning av arbetsgivaravgiften. Över 41% såg detta som den viktigaste reformen för företagen.

I den rödgröna budgeten gör vi därför exakt detta. Vi sänker arbetsgivaravgiften för företag med totalt 8 miljarder de kommande två åren. Reformen är utformad så att den särskilt stärker småföretag. Vi gröna kommer kämpa för ännu större sänkningar senare under mandatperioden.

Ett annat problem för många företag är bristen på riskkapital. Vi gröna menar att det krävs mycket mer grönt riskkapital för att omsätta framtidsidéer i verklighet. I den rödgröna budgeten föreslår vi att 5 miljarder av statliga Vattenfalls vinst ska gå till just riskkapital varje år. Vi vill naturligtvis också styra om Vattenfalls verksamhet till 100 procent förnybart och stoppa de enorma satsningar på kol som genomförts under den borgerliga mandatperioden.

Vi gröna går dessutom till val på en kraftig sänkning av momsen för tjänsteföretag. Vi tror att en stor del av framtidens gröna jobb finns inom denna sektor.

De delar av den borgerliga företagarpolitiken som fungerat bra, som nystartsjobben, behåller vi i form av en skattelättnad motsvarande hela arbetsgivaravgiften för den som anställer en ung arbetslös. De delar som fungerat sämre tar vi bort. Som den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för all ung personal som kostat 10 miljarder men bara givit några tusen jobb.

Vi gröna begränsas inte av ideologiska skygglappar, vare sig till höger eller vänster. Vi är öppna för att sänka skatter eller arbetsgivaravgifter när vi ser att det ger fler jobb eller gynnar småföretagen. Vi är öppna för statliga investeringar när vi ser att det behövs för att ge den gröna utvecklingen en skjuts.

Det finns ingen motsättning mellan ett blomstrande näringsliv och väl fungerande trygghetssystem. Inte heller mellan näringsliv och en utveckling mot ett mer hållbart samhälle. Tvärtom tror vi att grönt företagande är en förutsättning för att vi ska kunna ställa om Sverige.

Med ett starkt grönt parti i regeringen blir det både en tuff klimatpolitik och en näringspolitik för fler företag och fler jobb. Med en grå moderatregering blir det varken eller.

Maria Ferm, språkrör Grön Ungdom

Christian Valtersson, förbundsstyrelseledamot Grön UngdomÄven: Grön Ungdoms hemsida

Kategorier: Bloggar

Ett kulturpolitiskt statement

Christian Valtersson - 24. juli 2010 - 1:15

Karl-Erik Forsslund var en kulturpolitisk gestalt under början av det förra seklet. Hans jämfört med sin tid radikala kulturpolitiska idéer är inte allting sånt jag håller med om, men följande rader kan jag skriva under på (citerat från "Om järn och människor", 2010). Forsslund ville;"(...) Inte längre hopa och centralisera - utan tvärtom sprida och strö ut. Inte bara se tillbaka, utan också framåt. Inte bara konservera det döda, utan väcka det sovade som ännu lever. (...)"Forsslund tog avstånd från sin samtids närmast kolonialistiska vilja att med statister och djur visa upp Sverige på Skansen. Istället för att återskapa något gammalt i montrar ska kultur vara någonting som inbjuder till att utveckla samhället, någonting som blickar framåt och som finns nära och tillgängligt för så många som möjligt. Forsslund var pionjär och föregångare till utvecklandet av friluftsmuséer och liknande i Sverige.

Den vision Forsslund ger prov på i ovanstående rader är nog så aktuella än idag. För att få en levande kultur som inte bara berör ett fåtal måste resurser fördelas inte bara till de centrala institutionerna som ju oftast är placerade i Stockholm. De centrala institutionerna behövs och kan bidra till att sätta landet på kartan och till viss del besvara den stora efterfrågan på kultur i huvudstaden genom att bidra till ett mer mångfacetterat utbud. Men detta kan aldrig vara huvudsyftet. Kultur måste finnas till för människor. Därigenom kan institutionerna till exempel fungera som krydda i skolans undervisning. Ett bra muséibesök kan vara nog så utvecklande för kunskapen och förståelsen som en termin av tragglande lektioner.

Nya idéer och utveckling har ofta ett starkt samband med vilken tidsanda som återfinns vid varje aktuellt tillfälle. Ett starkt kulturliv kan bidra till att skapa innovationer och en starkare framtidsvision i samhället. Men då gäller det att våga satsa bredare än bara på institutioner som, hur starkt historiskt värde de än må kunna tillskrivas, med sitt syfte att konservera aldrig någonsin i någon nämnvärd grad kan bidra till denna framåtblickande vision som jag delar med författaren av ovanstående citat.

Inte för att bli tjatig, men även kulturen är en fråga där partibeteckningen på din valsedel i höst har betydelse. Jag tänker rösta för en levande och mångfaldig kultur. För att våga satsa bredare än vad nuvarande regering gör.

Kategorier: Bloggar

Nu är det fredag (v. 29)

Christian Valtersson - 23. juli 2010 - 5:55

Kategorier: Bloggar

Sommarspaning #2

Christian Valtersson - 22. juli 2010 - 23:07

Äntligen får världen svar på en av de riktigt stora frågorna:

Kategorier: Bloggar

Anders Borgs prognoser underkända av IMF

Christian Valtersson - 22. juli 2010 - 23:07

Finansminister Anders Borg (M) har tidigare bedömt att Sveriges tillväxt för 2011 kommer vara 3,8%. När IMF nu kom med sin egen prognos för Sveriges tillväxt framstår Borgs som rena lyckokalkylerna. IMF förespår att Sveriges tillväxt för 2011 kommer vara 1,9% - en differens motsvarande exakt halva tillväxten jämfört med Borgs prognos.

Även rörande arbetslösheten är Borg betydligt mer optimistisk än Internationella Valutafonden (IMF).

Även på alliansfritt
Källor: DN, Privata Affärer, Sveriges Radio

Kategorier: Bloggar

Adbusting längs Kungsgatan

Kristin Liljeqvist - 22. juli 2010 - 21:49

Jag har alltid varit svag för intitiativ som försöker få folk att reagera, glädjas eller tänka till i det offentliga rummet på ett eller annat sätt. Stickningskonst, pärlplattor, Loesjeplanscher, någon riktigt snygg stencil, några tillbehör på herr-Gå-man eller ett finurligt klistermärke. Därför tycker jag att det är lite roligt när försvarsmaktens vad-tycker-du-kampanj fått någon att visa sin åsikt direkt på affischerna.


Fast veckans gulligaste ändra-på-skylten-grej jag sett är Linköpings resecentrum där någon flyttat på en liten pinne i ordet "ersättningsbussar" så att det står "ersättningspussar". Made my day.

Kategorier: Bloggar

Talande lila visioner

Tomas Melin - 22. juli 2010 - 16:21

Piratpartiet har sjösatt ett trevligt projekt som de kallar 2022.nu, där olika personer, främst piratpartister, skriver om sina informationspolitiska visioner. De flesta av visionerna som kommit upp hittills är visioner om tekniska lösningar i framtiden. Kul tech-underhållning, men kanske inte så politiskt relevanta.

En vision, skriven av en av Piratpartiets riksdagskandidater, handlar dock om samhället 2022 efter tre mandatperioder med Piratpartistisk påverkan. Flera saker slår mig med den visionen. Dels den dystopiska bilden insinuerande vad som händer om de lila inte röstas in i ett parlament konstrateras mot en utopisk beskrivning av ett Sverige med piratpartistisk påverkan. Jag har svår för sådan alarmism, även inom mitt eget parti. Skillnaden är förstås att även klimatalarmism, som jag menar per definition är överdrivna politiska krav visavi klimatet, har någon form av vetenskapsstöd.

Nå, det som jag framför allt vill peka på Jakob Halléns lila framtidsvision är att han inte ser framför sig hur Piratpartiet river upp implementeringen av datalagringsdirektivet. Istället beskriver han vad som hände så här:

“en ny utredning tillsattes för att lägga ett nytt lagförslag om datalagringsdirektivet – den här gången med instruktioner om att göra det så harmlöst som möjligt.”

Anledningen till att jag finner det intressant är den internetstorm som Piratpartiet piskade upp i början av året, när datalagringsdirektivet var uppe för debatt. Miljöpartiet gick då ut och sa att MP skulle areta mot en implementering, men om vi skulle förlora det slaget skulle vi istället försöka omförhandla i Bryssel. Det var oacceptabelt, enligt Piratpartiet som i helt otvetydiga ordalag lovade att rösta nej och aldrig acceptera direktivet i någon form. Hellre då acceptera böter från EU, oavsett böternas storlek. Rick Falkvinge skrev bland annat att MP “säljer ut integriteten för regeringsmakten“.

Det var då. Nu skriver alltså en piratpartist själv en vision där partiet inte har röstat nej till datalagringslagen, inte har fått den uppriven, inte har omförhandlat den. Vad de har gjort är att de tillsatt en utredning. En kommentar berömmer inlägget som “realistiskt”. Ja, det får man väl ändå medge att det är. Till skillnad från piratpartisternas krav från i februari, kan antas.

Flera pirater har kommenterat och/eller länkat in till visionen, ingen har såvitt jag har kunnat se kommenterat detta faktum. Rimligtvis bör det ju finnas ett visst missnöje med en riksdagskandidats oförmåga att ens rent hypotetiskt leva upp till partiets vallöften. Men såvitt jag kan se är det idel lovord och glada tillrop.

Ingen kommenterar heller, såvitt jag har sett, det faktum att partiet överhuvudtaget inte får igenom särskilt mycket för den påverkan de beskrivs ha.

FRA-lagen rivs upp, vilket dock kan tänkas ha mindre med piratpartiets förhandlingar att göra som det har att göra med att de rödgröna lovat göra just detta. Oavsett regering lär det alltså finnas en majoritet för en upprivning, om piratpartiet kommer in i riksdagen. Utöver detta har piraterna direkt efter valet bara den fina datalagringsutrednnigen samt en del förändringar i patentlagstiftningen att visa för sina ansträngningar. Först “senare under mandatperioden” tillkommer vidare förhandlingsvinster, nämligen ändringar i upphovsrätten. Dessa ändringar beskrivs så här:

“Under mandatperioden kom sedan ändringar i upphovsrättslagstiftningen som dels klart talade om att kopiering för eget bruk är lagligt och dels ökade möjligheterna att remixa existerande material.”

Nu är ju kopiering för eget bruk redan lagligt och vi får väl därför gissa att det som åsyftas är legalisering av fildelning i stort, det vill säga både tillgängliggörande och nedladdningen. Hur det än må vara med den saken är skrivningen, beslutet i denna utopi, betydligt lösare än hur Piratpartiet normalt sett uttrycker sin politik:

” Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras.”

Piratpartiets förslag om en upphovsrättslig femårsbegränsning, upprivande av IPRED, förbud mot DRM, slopad privatkopieringsersättning eller andra lila vallöften nämns inte ens. Vilket inte heller det får piratpartisterna att höja på ögonbrynen. Kanske har detta att göra med att utopin målar upp en bild där Piratpartiet ökar sitt väljarstöd för varje val i 12 år. Valframgångarna är tydligen viktigare för piratpartisterna än att driva igenom faktisk politik.

En kommentar noterar som sagt att visionen är “realistisk”, och det ligger nog mycket i det. Som jag vid flera tillfällen skrivit om här i bloggen (tex här och här) så har partiets vågmästarstrategi en del kraftiga praktiska brister. Exempelvis när de påstår sig bara arbeta med det politiska block som “accepterar deras krav”. Därmed målar de upp en bild av att de kan lova vad som helst inom sina fokusfrågor, och sedan få igenom det. Så är det inte, och precis som målas upp visionen av Jacob Hallén så kommer piraterna få välja visst att driva igenom direkt efter valet, och välja visst att vänta med.

Det faktum att politik ofta handlar om kompromisser, att arbeta för ett brett spektrum av frågor som man omöjligen kan få igenom allt av samtidigt, tycks ha gått upp för vissa inom partiet, exempelvis Jacob Hallén. Det tycks också gått upp för Mikael Nilsson, styrelsesekreterare i Piratpartiet. I en kommentar till ett inlägg på Rick Falkvinges blogg skriver han, angående datalagringsdirektivet:

“Däremot, skulle vi fälla en regering som gav oss uppriven FRA-kabel och uppriven IPRED, men inte upprivet dld? Om man fäller den regeringen får man kanske ha kvar FRA och IPRED liksom. Där ställs kärnfrågorna mot varandra, och svaret blir inte från början givet.”

Styrelsens sekreterare verkar förstå att en svartvit bild om politiska förhandlingar inte är verklighetsförankrad, att partiet kan och kommer behöva kompromissa. Men det är inte den bild partiet målar upp i sitt utåtriktade agerande. Där är det istället allt eller inget, hjältepartier som frälser jorden med sin brinnande och kompromisslösa politik eller gammelpartier som säljer ut sig i kompromisser för regeringsmakten.

Tyvärr är det inte seriös politik. Tyvärr innebär det att mången piratväljare efter valet kommer bli besviken. Inte för att piratpartiet inte nådde ändra fram till makten, utan just för att de gjorde det och inte kunde hålla vad de lovat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, datalagring, privatliv, integritet, piratpartiet, upphovsrätt, informationspolitik
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

MP-Uppsala på badplatsturné

Kristin Liljeqvist - 21. juli 2010 - 22:45

Efter att jag hade ägnat några timmar åt att öppna en massa tunga, ihoptejptejptejptejpade lådor för att inventera att vår materialbeställning var komplett och styrt upp kanslikaoset en aning, packade jag tillsammans med Rickard, Eva och Anders in mig i en etanolbil full med diverse valmaterial för att besöka badplatser. Miljöpartiets badplatsturné 2010 var därmed igång! Första anhalten var Coop Forum där vi handlade ekologiskt och rättvisemärkt godis, ekologiska kex & saft samt ett par extra skålar. Därefter bar det av till Fjällnorabadet, där vi satte upp vår beachflagga... ...vårt bokbord med broschyrer, godis, kex... ...och saft. Den stora, snygga, gröna dunken med tapp som jag köpte i USA kom väl till pass :) Vi ställde även upp vårt spel som jag tillverkat dagen innan. Sjömansspel a.k.a. kasta-ringen-över-pinnarna-spelet. Jag tänkte att vi skulle ha någon liten lek för att aktivera folk och fråga vad de vill satsa på, och få igång en liten diskussion kring några av våra viktigaste områden. Spelet användes inte så mycket, men av några få iaf, och jag tror det kan användas igen på typ festivaler eller vid valstugan på torget etc om man vill ha någon liten extragrej sådär. Till dess borde vi kanske snygga till det lite - t.ex måla MP-grönt och klistra på lite maskrosor.

De två största hittarna, som gjorde dagen så lyckad var våra "minivindkraftverk" som Anders och Eva håller på att tillverka här..

...och det ekologiska godiset som vi bjöd på. Båda grejerna gick åt som smör i solsken, trots att varje person oftast bara tog en godisbit var. Barnen sprang runt som galningar med våra vindsnurror, och jag vill ge en STOR eloge till den som kom på att MP borde ha sådana som valmaterial. Jag gillar giveaways som faktiskt har ett budskap och en funktion. "Välj förnybart" och "miljöpartiet de gröna" står det på snurran. Såhär glad blir Anders av att hålla i en snurra:Utdelningen av ekologiskt och rättvisemärkt godis utan konstgjorda färgämnen var också en jättebra icebreaker och ett positivt sätt att komma in på vår politik, särskilt vad det gäller matfrågan. Bra att bli förknippad med något riktigt gott också :) Dessutom är godis extra aktuellt nu när det från och med igår ska finnas varningstext på godis med azo-färgämnen. Överlag fick vi jättepositiv feedback från människor, och dagen kändes enormt lyckad. Vi syntes bra med beachflaggan, vi delade ut massor av broschyrer, godis och vindsnurror, pratade med många människor, blev intervjuade av Fria tidningen och hade dessutom jäkligt kul själva också. Vi hann med två badplatser dag, och fler lär det bli framöver om vädret fortsätter som det gör. Såhär glada var vi när vi var klara med dagen och skulle packa in oss i bilen igen: Efter att jag packat ur allt och diskat våra flergångsmuggar på kansliet fortsatte min kväll på orangeriet i Linnéträdgården där jag lyssnade på Susanna Alakoski som berättade om sitt författarskap. Jätteintressant och inspirerande! Hon var helgrym verkligen. Måste läsa mer av henne nu! Efteråt gick jag och mitt sällskap (som bl.a. innefattade Miriam och Malena) till Orange för trevligt eftersnack på uteserveringen.

Idag har varit en fantastisk dag, och livet känns så himla härligt! Jag är peppad, kär och har så många underbara människor omkring mig.

Kategorier: Bloggar

Upphovsrätt och mediemonopol

Tomas Melin - 21. juli 2010 - 15:08

I debatten om upphovsrätten uppehåller vi oss oftast vid den ekonomiska delen,  rätten att ta betalt för användning av ens verk. Vad som mer sällan lyfts och problematiseras är den ideella delen, vilket enkelt uttryckt är upphovsrättsinnehavarens monopol på verket ifråga. Tar jag ett foto har ingen rätt att använda den utan mitt tillstånd, och jag kan därmed bestämma vem som ska få använda fotot och hur (under vilka premisser det ska få användas).

Monopoliserandet av ett verk är i sig inte underlig. Upphovsrätten efterliknar vanlig äganderätt, och för det flesta är de självklart att något jag äger har jag också monopol på. Köper jag en påse bröd så har ingen rätt att utan min tillåtelse ta av det brödet. Även om brödet återlämnas, någon kanske bara ville bära omkring på brödet en stund i rent ickekommersiellt syfte, så är det inte tillåtet. Detta är för de flesta grundläggande.

Nu är ju dock digitala verk annorlunda än fysiska saker. Tar någon min påse bröd har jag ju inget bröd kvar, men om någon i ett youtubeklipp lägger in ett foto jag har tagit har jag ju fortfarande fotot kvar. Rakt av applicerad äganderätt i meningen monopol är alltså inte nödvändigtvis rimligt, eftersom det är två ganska väsensskilda saker som berörs.

Problemet med monopoliserandet av digital kultur är att det är ett effektivt sätt att strypa den fria kulturen. Det handlar om att jag, om jag vill bearbeta, förbättra, uppdatera eller på andra sätt använda befintliga verk måste fråga upphovsrättsinnehavaren om lov först. Eftersom detta ofta är krångligt eller rentav omöjligt så blir resultatet mindre nyskapad kultur och/eller olagligt nyskapad kultur.

Upphovsrätten ger också möjlighet för mig att neka andra att använda mina verk, även om de vill betala för sig. Om vi vanligtvis diskuterar upphovsrätten ur perspektivet av att upphovsrättsinnehavarna ska ha rätt att ta betalt för sina verk, så är det här upphovsrättsinnehavarnas rätt att inte sälja sina verk alls.

Också detta är en, till synes självklar, överföring från normal äganderätt. Om jag har en TV så har jag förstås rätt att inte sälja den. Om jag målar en tavla har jag förstås rätt att inte sälja den. Även här finns skillnader mellan fysiska ting och digitala kopior, men även filer på min dator har jag rimligtvis rätt att inte sälja om jag inte vill.

Ingen behöver alltså förundras över rätten att inte sälja i sig och ingen behöver heller förundras över oviljan att sälja till alla som är intresserade. För det jag ovan pratat om som den ideella upphovsrättens monopol, har nu tagit klivet över till den kommersiella upphovsrättens monopol, och som vi alla vet är kommersiella monopol guld värda.

För den som sitter på ett kommersiellt monopol är det en guldgruva. För konsumenter och marknaden i övrigt är det en rävsax. Ett bra exempel är Spotify. Denna omhuldade innovation har verkligen förändrat hur vi ser på musik och fildelning. Samtidigt kan Spotify, på några års sikt, snarare vara ett hot än en räddning. Spotify är inte den enda tjänsten för streamad musik, men det är den (åtminstone i Sverige) bredaste och största aktören.

Det är också, såvitt jag vet, den enda relevanta aktören där skivbolagen har egna ekonomiska intressen. Fem stora skivbolag äger en del av aktierna i Spotify, enligt en IDG-artikel från förra året. 18% var det då.

Marknaden skulle behöva ett nytt spotify, en stor och relevant konkurrent. Många skulle nog kunna bygga en plattform för musikströmning som skulle vara lika bra eller bättre som Spotify. Den stora frågan blir då, skulle de få köpa rättigheterna från skivbolagen?

Monopolen leder till inlåsningseffekter, också inlåsning per land. Internet uppfattas lätt som internationellt och blint för nationsgränser, men utan anonymiseringsverktyg eller liknande är det lätt att se var en användare sitter, och vad vederbörande därmed bör ha rätt att se och inte se.

Även här kan vi ta Spotify som exempel, då det bara är tillgängligt i sju europeiska länder, rimligtvis för att de saknar rättigheter för musiken i övriga länder. Möjligtvis är det också fler än jag som fått tidigare tillgänliga musikstycken blockerade med felmeddelandet “no longer available in your country”. Men tydligast är inlåsningseffekterna antagligen på TV-branschen. Rättigheterna till olika sändningar, det vill säga olika TV-kanaler eller enskilda program, säljs per land (eller per mediemarknad). Har då en svensk kanal köpt rättigheterna för ett visst program, så kan jag inte se det via internet.

Detta är framför allt tydligt i sportens värld, då tex normalt sett bara en kanal per land får rättigheter att sända ett idrottsevenemang. Nu senast i fotbolls-VM delade SVT och TV4 på det, men varje match sändes bara av en kanal. Så ser det ut för de flesta (större) sportevenemang, men samma princip gäller för TV-serier eller filmer.

Monopolsituationer brukar försöka undvikas av samhället genom marknadsregleringar, men på just detta område tycks det snarare uppmuntras. Det allmänna vurmandet för allt som gör att upphovsrättsinnehavare får lättare att tjäna pengar värnas som kulturens grundsten. Men monopol är ingen bra grund för en levande och dynamisk marknad. Tvärtom bör också kulturmarknaden bygga på pluralism och spridning av kultur.

Vilken kanal som än vill visa fotbolls-VM borde få göra det, förutsatt att de betalar för sig såklart. Detsamma borde gälla hela TV-kanaler. Jag som konsument borde kunna prenumerera på vilken TV-kanal jag vill, antingen genom en operatör genom exempelvis kabel-nätet, eller direkt över internet i min favorit-webbläsare. De streaming-tjänster som når marknaden ska kunna erbjuda den musik, de filmer eller annat som deras kunder vill ha. Upphovsrättsinnehavarnas roll bör begränsas till att sätta priset för tillgängliggörandet av verken, och det med den ytterligare begränsningen att priset ska vara skäligt. Den upphovsrättsinnehavare som inte vill sälja vissa verk alls bör förstås inte tvingas till det, men de verk som ligger för en marknad (exempelvis genom att säljas till andra), bör huvudsakligen vara tillgängliga för köp för alla som vill.

På samma sätt är det rimligt att den ideella upphovsrätten begränsas. Jag tar inspiration av Creative Commons, där en upphovsrättsinnehavare kan tillgängliggöra sina verk för spridning på vissa premisser. Det kan vara exempelvis att hänvisa till upphovsrättsinnehavaren, att användningen inte får vara i kommersiellt syfte eller att verket inte får omarbetas eller modifieras. Däremot finns ingen licensiering som innebär att upphovsrättsinnehavaren kan välja ut några som får använda verket, men inte andra. Det tycker jag är sympatiskt. Regler för spridning ska dels vara enkla, det ska inte krävas uttryckligt godkännande för varje enskild användning, dels ska de vara lika för alla.

Det finns flera aspekter av upphovsrätten som är omoderna och en black om foten för samhällets kulturliv. Upphovsrättens monopolisering tror jag är en av dessa aspekter, som en upphovsrättsrevision måste se över.

Foto: CC-AT Horia Varlan | www.flickr.com/horiavarlan
Andra bloggar om: politik, samhälle, fildelning, piratkopiering, tv, film, musik, kultur, monopol, creative commons, upphovsrätt
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Moratoriet för externa köpcentrum behövs inte

Tomas Melin - 20. juli 2010 - 9:41

För en vecka sedan skrev jag om Miljöpartiets stadspolitiska program som presenterades under Almedalsveckans sista dag. Som jag skrev då var det som lyftes upp medialt från programmet ett moratorium på nyetableringar av externa köpcentrum. Ett förslag som jag inte alls håller med om, och som jag tycker var mycket synd att det kom med i programmet. Detta av flera anledningar.

För det första är det ett tydligt intrång i det kommunala självstyret. Vi har ett kommunalt planmonopol, och det är uppenbart att ett förbud mot nya handelscentrum är ett sätt för staten att tvinga kommunerna bete sig på ett visst sätt, helt enkelt eftersom att det är enklare än att driva frågan i varje enskild kommun. Jag tycker att “det är enklare” är en helt otillräcklig grund för att förstatliga ett kommunalt ansvarsområde. Vill Miljöpartiet arbeta emot nya köpcentrum generellt, så får vi faktiskt lyfta det i de kommuner som berörs.

För det andra tycker jag det är dålig politik eftersom det är ett förslag sprunget ur ett innerstadsperspektiv, som inte tar hänsyn till hur läget faktiskt ser ut här i förorten. I innerstaden finns det mat, nöjen och annan service i princip överallt. Hela innerstaden är ett stort centrum. Det finns alltså goda möjligheter att handla det man efterfrågar på rimligt avstånd. Så ser det sällan eller aldrig ut i Stockholms förorter. I förorten finns, i bästa fall, små “jourlivs”-butiker eller liknande sprinklade över områdena, samt ett mycket tydligt “centrum”, vid tub/buss med ett fåtal butiker.

Vill jag köpa något mer än mitt dagliga bröd, en spelkupong, sprit eller en kebab, så måste jag åka någonstans. Antingen in till stan, eller till något av de fyra större köpcentrum som ligger häromkring: Vällingby centrum, Barkarby handelsplats, handelsområdet vid Bromma flygplats (som jag inte vet om det har nåt formellt namn) och Kista centrum.

När MP i sitt stadspolitiska program skriver “När stora köpcentrum slår ut de lokala affärerna
tvingas allt fler ha bil för att klara sina vardagliga behov” så talar de inte om Stockholms förorter. Här har aldrig funnits några “lokala affärer” att prata om. Här har funnits områden för att bo i, och områden för att handla i. Bostadsområden och köpcentrum, alltså.

Det är dålig politik att lägga skarpa förslag som bygger på en verklighet som inte gäller i förorten. Det positiva är att andra delar av det stadspolitiska programmet verkligen tar förortens verklighet till sig, och ger konkreta förslag på hur den kan förändras och förbättras. Det är förstås positivt, men det är också skäl nummer tre för att moratoriet var ett dåligt förslag: det behövs inte.

Det stadspolitiska programmet tar upp behovet om att bygga om funktionsseparerade områden så att bostäder, kontor och affärslokaler finns i samma område, i samma hus. Det vore en gudagåva med mer av detta i förorten, så att vi får levande områden snarare än sovstäder. Det skulle minska behovet av köpcentrumen. Programmet tar upp problemet med utglesning (urban sprawl) och tar istället ställning för en tät stad. Det gynnar närservice och andra, som självklart behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna leva. Programmet tar upp förbättrad kollektivtrafik, vilket också krävs för att kunna ta sig runt till de affärer som inte ligger precis runt knuten. Programmet tar upp behovet av att stimulera hemkörning av alla typer av leveranser.

Kanske framför allt det sista tror jag är speciellt intressant. Hemkörning är idag en lyx man kan unna sig bara vid stora eller dyra inköp. IKEA tar exempelvis (minst) 500 för hemkörning. Ingen köper en Billy bokhylla för att lägga nästan lika mycket bara för frakten. Mataffären.se, Coops onlinebutik, tar 85 kronor, vilket också det gör att det krävs ett par stora matkassar för att inte bli en väsentlig fördyring gentemot att ta bilen till närmsta affär.

Skulle fler företag börja med hemkörning till lägre priser tror jag att det skulle kunna få ett reellt genomslag för bilanvändandet. Leveransernas kommer troligtvis med bil, men företagen har större möjlighet att strömlinjeforma logistiken, vilket både de och samhället vinner på. Exempelvis kan man tänka sig att grannar som beställer hemleverans till samma tid premieras.

Det skulle också bli en rejäl fritidsreform. Få leveranser leverarar i och för sig på givna klockslag, utan snarare i tidsintervall, men de väntans timmarna kan åtminstone tillbringas med familjen, hobbyn eller (i värsta fall) arbete snarare än att gå runt med en kundvagn.

Det är på detta sätt vi förändrar livsmönster, genom att visa att den gröna vägen inte bara är bättre för klimatet, utan också smartare för individen. Det är sådana smarta lösningar vi måste uppmuntra, och de gör vi också i det stadspolitiska programmet. Skulle programmet genomföras 100%, förutom moratoriet på externa köpcentrum, skulle det moratoriet inte behövas.

Det är tre bra skäl att vara emot moratoriet på externa köpcentrum. Men av all den kritik jag läst mot förslaget, har detta knappt varit någon del alls. Någon har nämnt planmonopolet, men framför allt har kritiken varit förenklad, fördummad och förljugen.

Flera kommentatorer har hänvisat till Aftonbladets “lögndetektor” där tidningen går igenom politiska påstenden för att se om de stämmer, i det här fallet MP:s påstående om att externa köpcentrum utarmar handeln i stadskärnorna. Aftonbladet hänvisar till en utredning från Handelns utredningsinstitut som visar att handel i stadskärnorna har behållt sina marknadsandelar när ett externt köpcentrum etablerats. Men Aftonbladet erkänner också att MP har poänger i sitt påstående och resultatet blir därför “inte helt rätt”. Det bryr sig inte bloggarna om. Flera hänvisar till Aftonbladetartikeln med påståenden om att den skulle visa att MP ljuger. En bloggare hänvisar till HUI:s utredning som “forskning”, när det snarare handlar om ett särintresse.

Centerpartiet går, inte helt oväntat, i första ledet vad gäller miserabelt ointelligent kritik. Jonas Pettersson menar att Miljöpartiet för ett “krig mot medelklassen” och skriver att De gröna “gör allt för att försvåra livet för oss heterosexuella, som gillar att jobba, köra bil, bestämma över vårt eget familjeliv och resa till Kanarieöarna”.  Per Ankersjö har nog överhuvudtaget inte läst programmet, men sågar det ändå. Han har gjort en bild där Peter Eriksson påstås vara “miljöbilshatare”. Christian Ottosson menar att Miljöpartiet “stannar Sverige”. Helen Törnqvist låtsas också hon som att det har nåt med miljöbilar att göra, och menar att varlet står mellan “stormarknadsförbud eller miljöbilar”.

Folkpartiets bloggare var inte heller sena med att komma med infantila utrop mot förslaget. Hans Åberg menar exempelvis att Miljöpartiet har ett “korståg mot medelklassen”. På samma spår verkar Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman vara. Han kallar det hela planekonomi och illustrerar med en bild på Lenin. Tydligen var Lenin inte alls en massmördare, han gillade bara inte köpcentrum. Allt enligt Liberala ungdomsförbundets historieskrivning.

Cwejman visar sedan att han antingen inte läst programmet eller förstått förslaget om moratorium, när han börjar yra om att samma logik ska göra att man ska stänga ner Adlibris och Amazon, för att de skulle utarma mindre boklådor. Men nu var det ju inte stora butiker generellt som MP ville ha moratorium på, utan externa köpcentrum. Även om det där råkar ligga en eller annan nätt bokhandel.

Cwejman kan också få bli omslagspojke för en typ av argumentation som också varit vanlig bland de liberala bloggar jag sett kommenterat moratorieförslaget. Nämligen i premissen till den här meningen:

“En barnfamilj har kanske ingen lust att ta sig emellan fem olika butiker på olika platser i en stad med dålig framkomlighet.”

Bortsett från att Cwejman tydligen missat att MP har förslag på just hur barnfamiljen ska slippa detta, så är det just i “jag har ingen lust”-argumentet som jag hittat en röd tråd mellan en rad olika bloggar som kommenterat.

Just lust-argumentet, att “folk får väl göra som de vill” är ett bärande tema. Inte oväntat, det är i sanning en liberal idé. Vad den saknar är problematiseringen. Inte ens Liberala ungdomsförbundet tycker att alla bara ska få göra vad de vill. Nu har vi ett klimathot som, detta står rimligen klart även för liberaler, kräver en grön omställning till ett samhälle där vi i betydligt mindre utsträckning använder exempelvis fossila bränslen. Det handlar inte att vi inte vill ha ett bilburet samhälle för att vi är emot att människor har kul, utan för att världen som vi känner den hänger på att vi bryter bilberoendet.

Centerpartiet har i vanlig ordning sitt eget lilla svar på det problemet, nämligen: miljöbilar. Exakt hur de ska byta ut hela Sveriges bilpark på bara några år, ett par decennier som absolut längst, har de sällan eller aldrig något svar på.

Men det är väl just där Miljöpartiet skiljer sig från Centerpartiet och Folkpartiet. Vi ser inte politiken som en tävling om vem som kan säga “jag är mest liberal”, utan som en tävling om vem som har bäst politik som faktiskt också löser de problem vi står inför. Där, samt i tävlingen “saklig argumentation”, har C och FP uppenbarligen lämnat walk over. För i De grönas stadspolitik finns en sammanhållande tanke om hur en grön stad ser ut, men också konkreta förslag om hur vi når dit. Och guess what, det är en stad som det är enklare och roligare att leva i. Synd bara att vi slängde in moratoriet att överskugga allt det.

Uppdatering:
Daniel Bergvall bidrar med konstruktiv kritik och ger också fler tankar och idéer på hur man kommunalt kan ta sig an frågan om handeln i en grön stad.

Andra bloggar om: politik, samhälle, köpcentrum, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet, luf, handel, stadsbyggnad, stadsplanering, val2010, maria wetterstrand
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Om politikens gränser

Christian Valtersson - 20. juli 2010 - 0:58

Kristdemokraterna har den senaste tiden försökt vinna poänger genom sin diskussion om politikens gränser. De menar att de är partiet som försvarar att politiken inte går in och tycker till om alla områden utan istället sätter gränser. Men, som somliga visat, har de inte själva någon definition för var gränserna går. Det betyder alltså att de inte själva logiskt kan härleda varför politiken ska blanda sig i vissa områden men inte andra. Varför politiken inte ska åsikter om ojämställdhet mellan könen men däremot betala ut hemmafrubidrag, varför politiken inte ska bry sig könsfördelningen i bolag men däremot vara positiva till filmcensur (vilket KD tills nyligen var ensamt parti om att förespråka).

Grön Ungdoms Benjamin Juhlin står med anledning av den här diskussionen för kanske det bästa som skrivits i bloggosfären de senaste veckorna:

Om Kristdemokraterna inte vill definiera sitt eget uttryck är det upp till dem, men det gör uttrycket värdelöst. Säg bara en generell definition när politiken inte ska blanda sig in och varför den inte ska blanda in sig då. Annars så tycker jag man ska vara konsekvent och då är det en ofrihetschock att tvinga läkaren att vårda mig efter att jag varit på akuten fem timmar.

Tron på politiken är någonting jag beskrev som en gemensam nämnare mellan de rödgröna partierna för ungefär ett år sedan; Gemensamt för de rödgröna partierna är att de tror på politikens möjlighet till förändring. Att det faktiskt går att göra skillnad och påverka samhällsutvecklingen politiskt.

Kanske kan det här vid ett första ögonkast verka aningen trivialt. Jag hävdar att det är grundläggande och avgörande för skillnaden mellan dagens politik och den vi kommer att få se efter valet 2010.

De rödgröna tror nämligen på politiken som nyckeln till förändring och samhällsförbättring. Man har en betydligt större tilltro till politiska-ekonomiska satsningar för att vända såväl finanskrisen som jobbkrisen och för att sätta stopp för klimatförändringarna än alliansen. Detta har också mer direkta effekter på den ekonomiska politiken. De rödgröna anser att det är politiskt legitimt att använda politiska verktyg för att omfördela resurser i samhället, något inte alla på högerkanten är överens om.

Förhållningssättet till strukturer generellt är också annorlunda. Hos alliansen ser vi en blandning av strukturförnekare, de som erkänner strukturen men inte anser det vara politikens roll att förändra den eller de som i lagom socialliberal anda "trots allt" vill göra något litet oavsett om det handlar om heteronormen, patriarkatet, ekonomiska klyftor eller etnisk och social segregation. Gällande alla dessa parametrar tror istället de rödgröna på politiken som verktyg för förändring.I valet 19e september står på den ena sidan dem som inte ens logiskt kan härleda varför de tycker politik är gångbart ibland men annars inte. Ett godtyckligt sätt att hantera framtiden på, enligt mitt tycke. På andra sidan återfinns de rödgröna, som tänker använda politikens verktyg för att göra vad de kan för att förbättra människors vardag, för att bekämpa klimathotet och för att skapa jobb, rättvisa och jämställdhet.

För mig är valet enkelt.

Kategorier: Bloggar

Sommarspaning

Christian Valtersson - 20. juli 2010 - 0:00

Sett utmed landsväg i Västmanland:

(Hästtrafik undanbedes)

Kategorier: Bloggar

Javascriptsfrustration---> liv i bloggen

Kristin Liljeqvist - 19. juli 2010 - 22:36

Nu har jag i över en timme försökt få javascriptet att fungera på min lilla, långsamma överhettade vrak till laptop, så att jag skulle kunna ladda upp några av de säkert 300 sommarbilderna på facebook. Nu ger jag upp, och väcker liv i den här bloggen igen istället. Idag är det 2 månader kvar till valet, så det kanske är dags att försöka sprida lite valpepp här. Jag tror det är i valtider som mitt bloggande varit som intensivast. Kanske finns det mer inspiration då?
Jag har haft inspiration till lite center-bashing så många gånger på sistone, men utan dator och tid i närheten samtidigt. Det finns dock personer i min närhet som gör det så bra och utförligt att jag inte behöver upprepa det här (dubbelarbete är inte förenligt med min favvoaffisch "arbeta mindre - lev mer"), så jag nöjer mig med några länkar längst ner och att endast tillföra det här som talar ganska mycket för sig själv: På Almedalen får varje parti driva café i två små bodar under sin dag. Utbudet styr man över helt själv. Vad väljer "Alliansens gröna röst" Centerpartiet att servera? Jo, bland annat Eldorado-festis och varmkorv. På Miljöpartiets dag fanns det ett stort utbud av ekologiska och rättvisemärkta produkter att smaska på, och inget kött i sikte. Jag tror väljarna kan avgöra själva vilket parti som tar miljön och framtiden på störst allvar. Fast frågan är om Centerpartiet ens tror på sin egen slogan, för hur ska man annars tolka att de är på väg att rolla över den? (Bilden är tagen som skärmdumpning från centerpartiets hemsida när 4 av 5 toppnyheter handlade om Miljöpartiet...)Oscar Alrik hade denna fina illustration över center-logik i Miljöaktuellt:
Vill man läsa lite seriösare inlägg så rekomenderar jag följande: "Partiet i trotsåldern" - om förvirrad centerlogik
"Ljuger bäst som ljuger sist" - om centerns lögner om koldioxidskatt och flygförbud"En misslyckad lögn" - om intervjun med Maud Olofsson när hon kallar krav på att rapportera in vinst från skolor "värre än kommunism""Ny C-kampanj: Fuck fakta forever!" - mer om pinsamma centerpåfund

Det finns så många spår att spinna på, men jag ska försöka att inte fastna för mycket i klaga-på-andra-sidan-utan-att-framföra-egna-förslag-spåret som borgarna verkade vara förtjusta i under sina Almedalstal. (Och under en och annan tåg-turné).

Jag avslutar med det som idag är avslutat:semestern.Här är några av de bilder från sommarens höjdpunkter som jag inte lyckades få upp på fejjan nyss: Fika med barndomskompisar i Göteborg.

Redsox-match under USA-vistelsen.
Jesper i botaniska trädgården, Visby.

Titta på solnedgången och dricka mousserande vin i Rafaels Gotland-hoods.

Ekbacken, Ekbacken, Ekbacken. <3

Trots att jag saknar ovanstående element och skulle vilja leva den här sommaren minst 5 gånger till, så är jag väldigt pepp på att vara tillbaka i Uppsala för att jobba. Och här kan man ju också ha det trevligt och sommarmysigt, som inte minst middagen med Sofia i slottsträdgården ikväll bevisade. Nej nu ska jag sova så att jag får en lika produktiv och trevlig dag imorgon..

Kategorier: Bloggar

Orimliga krav från Copyswede

Tomas Melin - 19. juli 2010 - 12:35

Konsumtionen av brännbara CD- och DVD-skivor minskar, enligt SVT. Därigenom minskar också den ersättning som återförsäljarna (och i slutändan konsumenterna) betalar till paraplyorganisationen Copyswede, vilka i sin tur fördelar pengarna till upphovsrättsinnehavare för musik och film.

Konstruktionen, som kallas privatkopieringsersättning (tidigare “kassettersättning”), finns formellt till för att ge upphovsmännen ersättning för den helt legala kopieringen för privat bruk. Om jag köper en CD så har jag laglig rätt att också göra en kopia till mig själv eller till min sambo/syster/undulat eller motsvarande. Upphovsrättsorganisationernas, mycket svaga, logik är då att om jag inte haft den rätten, så hade jag köpt två ex av plattan. Därför tar Copyswede alltså ut en extra ersättning på följande produkter:

“1. C-kassetter över 15 minuter
2. E-kassetter (VHS) från 15 minuter och uppåt
3. Minidisc
4. CD-R/-RW audio
5. CD-R/-RW andra än CD-R/-RW audio
6. DVD-R/-RW, DVD+R/+RW, DVD-RAM, DVD-R/+R Double Layer
7. MP3-spelare, videospelare som t.ex. DVD-spelare med inbyggd hårddisk, set- top boxar och liknande anordningar med inbyggt minne”

C-kassetter (dvs vanliga musikkassetter), VHS och Minidisc är ju ganska uppenbart utdaterade medier, men nu minskar alltså även användningen av brännbara CD- och DVD-skivor. Detta hotar pengarna från privatkopieringsersättningen, vilket som mest varit kring 200 miljoner kronor (2007).

Lösningen är för Copyswedes del uppenbar: fler digitala lagringsmedier måste ersättningsbeläggas! Framför allt hoppas Copyswede kunna få en del av mobiltelefonskakan, men även externa hårddiskar står på önskelistan.

Copyswede har bara ett problem: Det är inte lagstiftning, utan avtal mellan marknadsparter, som avgör vad som ska ersättningsbeläggas och med hur mycket. Tyvärr har återförsäljare av mobiltelefoner, externa hårddiskar med mera har mycket litet intresse i att lägga på ytterligare kronor på priset för sina produkter. Lagstiftarna har lättare att införa orimliga extrakostnader på en sakligt mycket skakig grund, så därför vänder sig Copyswede till dem.

Får Copyswede som de vill skulle alltså regeringen föreslå riksdagen att tvångsinföra privatkopieringsersättning även på mobiltelefoner och externa hårddiskar. Jag hoppas att så inte är fallet. Jag hoppas så av flera skäl, men här är mina två främsta:

1. Privatkopieringsersättningen bygger på premissen att privat kopiering av lagligt material är något som upphovsrättsinnehavarna har “accepterat” men ändå lider skada av och behöver ersättning för. Jag ser tvärtom privat kopiering av lagligt material som en självklarhet, den enda möjligheten för mig som har köpt ett album, en film eller dylikt att avnjuta den såsom det passar mig bäst. Alltså min rättighet som konsument, även om det innebär att göra kopior att ha till datorn, på telefonen eller till någon i min familj. Privatkopieringsersättningen är alltså inte så mycket en ersättning, som ett sätt att ta betalt för samma sak två gånger. Det tycker jag är orättmätigt.

2. Även om man accepterar behovet av en ersättning, vilket jag alltså inte gör, så innebär en alltför bred privatkopieringsersättning, det vill säga en ersättning som tas ut på en alltför många olika lagringsmedier, att det i oproportionerlig utsträckning tas ut ersättning av “fel” personer. Tanken är at ta ut ersättningen av dem som privatkopierar för eget bruk, men om ersättningen slår mer mot andra som inte borde beröras, så saknar den legitimitet.

CD, DVD, VHS, kassetter, MP3-spelare med mera kan också användas till annat, men den traditionella användningen är för musik/film, det vill säga det som Copyswede menar privatkopieras. Med framför allt mobiltelefoner, men även andra lagringsmedier såsom externa hårddiskar, ser vi den direkta motsatsen. Dessa kan användas till att lagra privatkopierad musik, film eller liknande. Men det är inte deras traditionella användningsområde och inte deras syfte. Mobiltelefoners främsta syfte är att kommunicera, och större lagringsmedier lagrar allehanda data, varav bara en del rimligtvis är privatkopierad.

Om jag fotograferar mycket behöver jag en (antagligen flera, de har en tendens att gå sönder) externa hårddiskar. I och med mitt köp av en hårddisk för förvaring av fotografier jag själv har upphovsrätt på ska jag inte behöva betala upphovsrättsersättning till helt andra människor. Eller, för all del, om jag nu köper den senaste iPhonen för att kunna spela Angry Birds, ska jag inte tvingas skänka någon hundralapp extra till musiker, koreografer, journalister med mera.

Copyswede verkar ha haft ett par dåliga år nu sedan rekordåret 2007. Privatkopieringsersättningen kräver som vi sett gigantiska nyförhandlingar med mycket ovilliga motparter, och dessutom sitter paraplyorganisationen i konflikt med en rad kabel-TV-företag om vidaresändningsrätt av de TV-kanaler (svenska och en lång rad utländska) som Copyswede sitter på. Kanske är det därför de försöker smyga in bakvägen via lagstiftning.

Jag hoppas som sagt frågan om lagstiftning inte lyfts, men skulle det göra det ser jag det som en möjlighet. Det ger en möjlighet till offentlig debatt om frågan. Jag tror att det gynnar oss som vill ha en modern upphovsrätt och som tycker att en del upphovsrättsorganisationers agerande drar upphovsrättens goda namn i smutsen.

Illustration: Ryan Jones | www.flickr.com/ichibod
Andra bloggar om: politik, samhälle, privatkopiering, privatkopieringsersättning, kasettersättning, fildelning, copyswede, it
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

Sociala medier har ännu inte landat

Tomas Melin - 18. juli 2010 - 18:06

Via min stadsdelsnämndskollega Elias Granqvist hittar jag en märklig artikel i Svenska dagbladet om sociala medier och deras betydelse under almedalsveckan. Själva nyheten i artikeln är en rapport från kommunikationsbyrån JMW som analyserar hur sociala medier hanterades under veckan på Gotland. SvD tar framför allt upp att sociala mediekontona för själva partierna inte krämade ur sig så många mikrobloggningar/statusuppdateringar, och att de individer som mikrobloggade på Twitter om almedalen “bara” skrev i snitt tio blogginlägg per person. Enligt Svd menar rapporten därför att sociala medier är en flopp.

Men JMW:s Brit Stakston håller inte själv med om att det var slutsatsen. Stakston skriver:

“Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar [...]. Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.”

Det är ju en väsentligen annan slutsats än den som Svd lyfter fram. Jag har i och för sig inte själv läst rapporten, men det hade ju varit märkligt om en kommunikationsbyrå så kapitalt misslyckats med att i rapporten föra fram sitt budskap.Gissningvis är det Svd som missförstått, eller vridit.

Det ligger en förväntan i luften – förvisso hos politiker och medier snarare än hos allmänhet – att sociala medier ska revolutionera det politiska landskapet. Det kan i och för sig mycket väl vara så, jag är själv en av de förväntansfulla. Men när dessa förväntningar inte tar hänsyn till att de nya medierna inte ser ut eller fungerar som de gamla massmedierna tar sig förväntan märkliga uttryck. Svenska dagbladets fokus vid hur mycket partierna, genom partikontona, statusuppdaterat är ett lysande exempel, då det utgår från premissen om partiet som via medierna basunerar ut budskap till massorna. När de sociala mediernas roll kanske snarare ligger i att bjuda in och bjuda upp, snarare än basunera ut.

Endast tio kvittringar per person är förstås heller inte särskilt imponerande. Massmedielogiken berättar då självklart att mycket lite, maximalt 1300 tecken (om jag förutsätter att de skulle få plats med “#almedalen” i varje kvittring också) är en mycket kort artikel. Antingen fragmenterat eller banalt; således innehållslöst. Samtidigt berättar siffran 3800 mikrobloggare, bara på Twitter, om en fantastisk kör av ståndpunkter, inlägg, tankar och perspektiv, som vi aldrig skulle fått genom vanliga medier. Flera inlägg i minuten, momentant. Bara en sån sak.

Jag ska inte utgöra mig för att vara en expert på sociala medier, men jag förstår så mycket att sociala medier inte kan värderas på tradmediernas principer.

Med allt detta sagt så är det dock också mig tydligt att sociala mediers funktion och mening inte heller slagit rot hos partierna. Framför allt om man ett större sammanhang där nya medier samsas med kollaborativa forum (tex wikis) och större möjlighet till lösa nätverk kring ett gemensamt syfte, både på och utanför internet; ett sammanhang som visar på ett annat (jag räds säga “nytt”) sätt att kanalisera sitt engagemang än det som partiorganisationerna normalt erbjuder. Det sammanhanget, som mycket väl kan vara en samhällstrend som är här för att stanna, har inte landat hos partierna.

För ändamålet anställda personer, som arbetar med just detta, har antagligen rimligt välgrundade tankar om hur medierna ska användas, men det saknas nog en bit innan de genomsyrar ens partiernas kommunikationsapparater, än mindre är vi nära ett system där partipolitikens interna verksamhet byggs upp efter en samhällsapparat där alla kan delta i demokratiska processer, på lika eller nästan lika villkor. Även Miljöpartiets, jämfört med andra partier relativt radikala, arbete med interna rådslag och medlemsomröstningar där medlemmarna verkligen fick fatta besluten, står sig slätt i jämförelse med en tänkt process där partiernas hierarki inte ens sätter dagordningen själva; en process med grupperingar utan medlemsmatriklar, kanske utan namn.

Det parti eller den politiska gruppering som är tidigt ute där har säkert också fördelar att hämta. Samtiden är dock svår att analysera; framtiden än mer så. Än så länge får det nog räcka med att konstatera att i höst har sociala medier – likväl som andra sätt för olika människor att kommunicera friare, kollaborera mera och komponera sin egen agenda – en reell roll att spela. Om de får verka på sina egna villkor, användas för sina fördelar och förlåtas sina brister.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, wiki, wikikrati, demokrati, sociala medier
Pingat till intressant.se

Kategorier: Bloggar

spel för gallerierna

Maria Ferm - 17. juli 2010 - 20:29

Skriver i Helsingborgs Dagblad med Jakop Dalunde om krossa LAS-kampanjer, Gudrungrillning och om vikten av att driva frågor som kan bli verklighet:

"Feministiskt Initiativ eldar upp 100 000 för att lyfta frågan om lönediskriminering mellan män och kvinnor. Men FI är inte de enda som bränner pengar. De borgerliga ungdomsförbunden bränner under valrörelsen mångmiljonbelopp på kampanjer om en fråga som deras moderpartier aldrig kommer att genomföra. Där kan man prata om att slösa med pengar."

Kategorier: Bloggar