Innehållssamlare
Miljöpartiet vill se åtgärder efter skjutningar i Malmö
Maria Ferm - 3. januari 2012 - 17:39
Pressmeddelande idag:
För att minska mängden illegala vapen i omlopp anser Miljöpartiet att en vapenamnesti bör genomföras under våren 2012. Situationen är alldeles för angelägen för vänta till nästa år med att genomföra en sådan amnesti som regeringen föreslår.
Trots allt som hänt så är det samtidigt viktigt att inte drabbas av panik. De lösningar som presenteras måste vara långsiktigt hållbara över tid. Generellt sett så är hårdare straff en illa framkomlig väg för att komma tillrätta med brottslighet. Miljöpartiet ställer sig dock positiva till att höja straffet för vapenbrott i samband med en sådan vapenamnesti.
- Det är inte rimligt att en väldomunterad gängmedlem får fyra månaders fängelse för innehav av en automatkarbin. Vi vill se en straffskärpning för den här typen av brott som en del i att komma tillrätta med våldet, säger Maria Ferm
- För att minska brottslighet och otrygghet behöver vi också skapa ett mer inkluderande samhälle som arbetar för att minska sociala problem, svartarbete, fattigdom och arbetslöshet och gemensamt tar sig an framtidsutmaningar. Detta är inte en fråga för Malmö stad att lösa själva, utan är en angelägenhet för hela Sverige, säger Maria Ferm.
Kategorier: Bloggar
Nej till att FRA:s signalspaning utvidgas
Maria Ferm - 19. december 2011 - 10:35
De senaste veckorna har FRA:s signalspaning varit uppe för diskussion. Egentligen startade debatten om huruvida Säpo skulle få signalspana eller inte efter valet för ett år sedan. Då svängde sossarna, gick ifrån den rödgröna överenskommelsen, och krävde mer signalspaning. Nu ett år senare är de överens med regeringen om precis det som alla kritiker varnade för när lagen infördes - att den skulle utvidgas och att övervakningen skulle bli alltmer omfattande.
Jag har kritiserat den här hållningen och precis som tidigare kräver Miljöpartiet att lagen rivs upp och att en parlamentarisk utredning bör tillsättas som utreder behovet av signalspaning med hänsyn till effektiviteten, proportionaliteten och integriteten.
Kommenterar i Ekot
"Miljöpartiets Maria Ferm känner sig inte lugnad utan håller fast vid kravet om en parlamentarisk utredning om signalspaningen.
– Det är klart att man med all sådan här lagstiftning måste se över om det är ett proportionerligt ingrepp och om det är effektivt, och det har man inte gjort med den här lagstiftningen, säger hon."
Kommenterar i Expressen/TT:
"MP kritiskt
Miljöpartiet vänder sig emot förslaget att låta Säpo och Rikskriminalpolisen få tillgång till signalspaning. Partiet står fast vid uppfattningen att FRA-lagen bör rivas upp och att en parlamentarisk utredning ser över behovet av signalspaning och dess inverkan på integriteten.
- Det är en besvikelse att Socialdemokraterna och den borgerliga regeringen är överens om mer och mer övervakning. Miljöpartiet har varit motståndare till FRA-lagen från början och vill i stället förstärka grundlagen för att förhindra den här sortens integritetskränkande lagar, säger Miljöpartiet ledamot i justitieutskottet Maria Ferm till TT."
Tidningen Fokus konstaterar att regeringens olika departement gör olika saker. På biståndssidan arbetar man fram anonymiseringsverktyget Tor som ska hjälpa demokratiaktivister utomlands att kommunicera anonymt via nätet, samtidigt som man med FRA försöker övervaka kommunikation via nätet. Jag kommenterar regeringens dubbla signaler:
"Oppositionen tycks inte engagera sig särskilt mycket i den en gång så heta FRA-frågan. Men det finns undantag. Riksdagsledamoten Maria Ferm (mp) sitter i justitieutskottet och tycker att utökad signalspaning är »helt fel väg att gå«. Hon upprörs dessutom över de olika signalerna departementen skickar ut:– Det är någon form av hyckleri om man i Sverige hela tiden gör det lättare att övervaka, och sedan visar på att man vill göra det motsatta i andra länder. Det blir väldigt märkligt när man inte lever efter de regler som sätts upp för andra länder."
Kategorier: Bloggar
Aftonbladets ledare helt fel ute
Maria Ferm - 17. december 2011 - 10:07
Aftonbladets ledarsida är sedan länge kritiska till
Miljöpartiets migrationssamarbete med regeringen. I dagens ledare av Anders
Lindberg verkar de inte anse att det finns en grund för att vi ska samarbeta
med regeringen. Det vi har fått igenom viftas bort i en bisats och
Sverigedemokraternas möjlighet att påverka migrationspolitiken likaså. Lindberg
verkar helt ha missuppfattat dels vad som ingår i överenskommelsen och dels hur
Sverigedemokraterna påverkar debatten.
Miljöpartiet inledde efter valet 2010 diskussioner med
regeringen om migrationspolitiken dels eftersom vi inte ville ha en situation i
Sverige, som den i andra länder i Europa, där förekomsten av ett
främlingsfientligt parti i det nationella parlamentet påverkat retoriken och
politiken hos etablerade partier, och dels för att kunna genomföra konkreta,
viktiga förändringar i en human riktning redan under denna mandatperiod. För
att kunna förändra migrationspolitiken kräver den parlamentariska situationen
samarbete med regeringen.
Sverigedemokraterna skulle knappast få ett direkt inflytande
över migrationspolitiken, vilket vi heller aldrig påstått, men risken är stor
att samma sak skulle ske i Sverige som redan skett i andra europeiska länder:
att de främlingsfientliga fått sätta agendan och att de etablerade partierna
ändrat sin politik och retorik efter de främlingsfientliga.
I ramöverenskommelsen från i mars i år ingår reformer som
bättre landinformation, rätt till skolgång för papperslösa barn, rätt till vård
för papperslösa och en stor anhöriginvandringsreform. Intressant nog nämner
Lindberg inte ens anhöriginvandringsreformen som innebär att tusentals familjer
från bland annat Somalia kommer att kunna återförenas i Sverige.
Självklart har vi inte kunnat påverka all regeringens
politik, men vi tar viktiga steg i rätt riktning. Att ställa sig bredvid och
inte försöka påverka skulle förvisso göra att vi har ryggen fri från den här
sortens kritik, men det skulle också innebära att tusentals familjer inte får
återförenas, att barn inte får rätt till skolgång och att papperslösa inte får
rätt till vård. Hur skulle det vara bättre?
Lindberg verkar mena att vi borde offra till exempel reformen om
anhöriginvandring och vård för papperslösa för att kunna stå fria och kritisera
regeringen. För den mamma som väntar på sin dotter som är ensam kvar i ett
flyktingläger i Somalia är det ett väldigt högt pris att betala för att kunna
driva plakatpolitik.
Kategorier: Bloggar
Dagens debattartikel i oklippt version
Kristin Liljeqvist - 28. november 2011 - 6:38
Man blir alltid lite frustrerad när man skriver en debattartikel och den inte riktigt blir likadan i tidningen som det man lämnade in. Därför publicerar jag själv artikeln såsom jag och Nobuaki ursprungligen formulerade den:
MER DEMOKRATI - INGET FÖR KD?
På sin blogg skriver Uppsalas kommunalråd Ebba Busch (KD) att hon vill flytta ”makten ifrån politikerna till Uppsalaborna”. Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd (KD), är inne på liknande tongångar när han på sin blogg skriver att han under sina år som kommunalråd ”konsekvent arbetat för en förbättrad demokrati, dialog och delaktighet”. Det är fina ord. Men är de befogade?
Vi har i våra respektive kommuner arbetat för införandet av medborgarförslag. I Uppsala tas frågan upp på dagens kommunfullmäktige. Medborgarförslag innebär att kommuninvånare får lämna in förslag till kommunfullmäktige. Mer än två tredjedelar av landets kommuner har hittills infört denna möjlighet, men inte Markaryd och Uppsala. Vi beklagar detta. Vi finner det anmärkningsvärt att våra respektive kristdemokratiska kommunalråd motsätter sig medborgarförslag och menar att det inte behövs. Man kan redan i dag ”lyfta frågor” med sin politiker, skrev Busch senast frågan dök upp. Germundsson pekar på kommunens elektroniska frågelåda, och drar därefter samma slutsats. Med andra ord: mer demokrati är onödigt i Kristdemokraternas Sverige.
Miljöpartiet har en helt annan ståndpunkt och vill istället öka medborgarnas inflytande på riktigt, på flera olika sätt och i många sammanhang. Ett av dessa är att införa medborgarförslag. På så vis ges kommuninvånarna möjlighet att sätta den politiska agendan och de får rätten att kräva ett ställningstagande från politikerna på sina förslag. Den möjligheten finns inte idag. Om vi inte öppnar upp de formella vägarna för förslag från andra håll än partierna riskerar vi att gå miste om idéer som skulle kunna förbättra våra kommuner. Vi tror att 200 000 (eller 9600) invånare tillsammans är bättre omvärldsbevakare och idésprutor än 81 (35) fullmäktigeledamöter .
Medborgarförslag är också ett sätt att öka möjligheterna till inflytande för dem som inte har rösträtt i valen än, som t.ex. nyinflyttade invandrare eller personer under 18 år. Vi tror att politiken blir bättre om fler ges möjlighet till inflytande, och att detta skulle öka såväl intresse som delaktighet.
Som känt kan våra respektive kommunalråd inom den närmsta tiden komma att avancera inom den nationella politiken. Ebba Busch vill bli Kristdemokraternas vice partiordförande, Bengt Germundsson 2:e vice partiordförande. Frågan avgörs vid Kristdemokraternas kommande riksting. Om det slutar så blir frågan än mer aktuell: Hur ser Buschs och Germundssons demokratisyn egentligen ut? Sträcker den sig längre än fina formuleringar?
Kristin Lilieqvist : Kommunfullmäktigeledamot (MP) i Uppsala kommun
Nobuaki Kudo : Kommunfullmäktigeledamot (MP) i Markaryds kommun
Kategorier: Bloggar
"Vi vill humanisera migrationspolitiken"
Maria Ferm - 20. november 2011 - 0:09
Skriver en text om migration på sverigesresurser.se:
"Miljöpartiet de gröna har en vision om en gränslös värld där människor inte hindras från att bo och verka där de så önskar. Verkligheten är långt ifrån den tanken. EU:s murar mot omvärlden blir allt högre och främlingsfientliga vindar blåser över Europa. Sveriges migrationspolitik har under lång tid blivit mer och mer restriktiv. Det har blivit svårare med anhöriginvandring, svårare att få visum, svårare att få stanna av medicinska skäl och det är mycket svårt att få stanna av skyddsskäl. Miljöpartiet vill bryta den trenden och har inlett ett samarbete med regeringen som innebär ett antal åtgärder som går i en mer human och öppen riktning.
Alla som någon gång har behövt kompromissa vet att inga val är enkla. När Miljöpartiet tog initiativ till ett samarbete om migrationspolitiken med regeringen gjorde vi det av flera skäl. Sverigedemokraterna hade precis kommit in i riksdagen. Människor protesterade mot främlingsfientlighet på torg runt om i landet. Ingen ville se en utveckling som den i övriga Europa där blotta förekomsten av främlingsfientliga partier i nationella parlament gjort att de etablerade partierna anpassat sin politik och retorik efter de främlingsfientliga.
För att motverka detta ville vi vrida debatten i motsatt riktning. Genom att komma överens om reformer som alla syftade till att humanisera migrationspolitiken, kunde fokus flyttas till att handla om våra förslag om hur politiken kunde bli mer human. Vi ville också under dessa år genomföra konkreta förändringar av politiken som påverkade människors liv.
Vi gjorde i mars 2011 en ramöverenskommelse med regeringen om den samlade asyl- och migrationspolitiken. I den ingår ett antal reformer som alla gör politiken mer mänsklig. Papperslösa ska ha rätt till hälso- och sjukvård och papperslösa barn ska ha rätt till skolgång. En fjärde migrationsdomstol ska inrättas, landinformationen förbättras och tillgången till auktoriserade tolkar ses över.
Vi kommer redan under kommande år genomföra en stor anhöriginvandringsreform som kommer att möjliggöra för människor från länder som utfärdar pass som Sverige inte godkänner, att återförenas. Det kommer att innebära att tusentals familjer från bland annat Somalia kan återförenas i Sverige.
Det hade varit en enkel utväg att bara ställa oss vid sidan om och inte ens försöka förändra. Då hade vi säkert framstått i bättre dager, men vi hade inte kunnat påverka någonting. De humana reformer, som påverkar tusentals människors liv, som vi är överens om att genomföra med regeringen, hade inte blivit av.
Tusentals splittrade familjer hade inte kunnat återförenas, papperslösa hade inte fått vård, papperslösa barn hade inte fått skolgång och någon förändring av synnerligen ömmande omständigheter hade det inte funnits någon chans att genomföra. Vi vill genomföra konkreta förändringar, inte bara prata vackert.
Maria FermMigrationspolitisk talesperson, Miljöpartiet"
Kategorier: Bloggar
http://www.youtube.com/watch?v
Ett hjärta i New York - 19. november 2011 - 21:00
Kategorier: Bloggar
"Vi vill genomföra konkreta förändringar"
Maria Ferm - 19. november 2011 - 16:59
Idag fick jag möjlighet att få en replik till ett veckogammalt inlägg av Magdalena Streijffert (S) på Flyktingbloggen publicerat:
"Magdalena Streijffert skrev 2011-11-10 ett inlägg (läs här, red) där hon starkt kritiserat bland annat Miljöpartiet de grönas agerande när Vänsterpartiet ville väcka ett utskottsinitiativ om ”synnerligen ömmande omständigheter” i Socialförsäkringsutskottet. Jag vill ta tillfället i akt att bemöta det och förklara hur Miljöpartiet vill förändra lagstiftningen.
Efter valet 2010 fick Sverige in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Människor protesterade runt om i landet och ville inte att de främlingsfientliga skulle få diktera politiken. Vi ville inte se samma utveckling i Sverige, som skett i övriga Europa, där etablerade partier tar över främlingsfientlig politik och retorik. Vi ville också ta steg i rätt riktning och kunna göra politiken mer mänsklig redan under denna mandatperioden. Samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet var inte någon självklarhet, men alternativet var att inga förbättringar skulle göras och att samhällsdebatten riskerade att bli alltmer främlingsfientlig.
Miljöpartiet de gröna vill alltså förändra bestämmelsen om ”synnerligen ömmande omständigheter”. Det är en bestämmelse som används alldeles för sällan idag, vilket gör att människor som till exempel är svårt sjuka och har stark koppling till Sverige, utvisas. Trots den stora debatten 2005 om det orimliga i att utvisa apatiska barn utvisas dessa barn än idag. Det vill vi verkligen ändra på.
Hur ska vi då göra för att förändra lagstiftningen? Det är enkel matematik att det inte går att göra genom ett rödgrönt samarbete. Vi förlorade ju som bekant valet och S, MP och V bildar inte majoritet i riksdagen. Inte heller skulle SD någonsin rösta på en mer human migrationspolitik och därmed går det inte att få till en riksdagsmajoritet mot regeringen som har skett i andra frågor i riksdagen. Det enda sättet att ha en möjlighet att förändra migrationspolitiken är alltså om man har regeringen med sig. Det hade alltså kvittat om Miljöpartiet röstade för eller emot Vänsterpartiets utskottsinitiativ – resultatet hade blivit det samma.
Vi hade säkert framstått i en bättre dager om vi röstat på den förlorande linjen i Socialförsäkringsutskottet. Men det hade inte förändrat någonting. Och vi anser att det är för mycket som står på spel för att bara driva plakatpolitik i opposition och inte försöka förändra migrationspolitiken den här mandatperioden.
Om vi inte hade haft ett samarbete med regeringen i de här frågorna hade vi säkert undvikit kritik, men vi hade inte heller fått något gjort. Inga av de reformer som vi är överens om med regeringen hade genomförts. Familjer från Somalia hade inte kunnat återförenas, papperslösa hade inte fått rätt till vård och skolgång och en förändring av ”synnerligen ömmande omständigheter” hade verkligen inte varit aktuell.
I våras kom en kartläggning av tillämpningen av ”synnerligen ömmande omständigheter” som kunde säga att bestämmelsen visserligen användes som en undantagsbestämmelse (som det var tänkt), men kartläggningen kunde inte göra en jämförelse mellan hur den tidigare lagstiftningen ”humanitära skäl” tillämpades och hur ”synnerligen ömmande” tillämpas idag.
Den bild vi får från den samlade flyktingrörelsen är dock att det har blivit svårare att få stanna. Vi vill ändra lagstiftningen och nu har regeringen öppnat upp för att inleda diskussioner om ”synnerligen ömmande omständigheter”. För oss är det viktigt att de leder till en förändring av lagstiftningen så att fler får stanna.
Maria Ferm, migrationspolitisk talesperson (MP)"
Kategorier: Bloggar
ang. återvändandedirektivet
Maria Ferm - 19. november 2011 - 8:44
Igår skickades en lagrådsremiss över till Lagrådet som berörde Sveriges implementering av EU:s återvändandedirektiv. Regeringen och Miljöpartiet har tagit fram den gemensamt. Detta är ett direktiv som alla EU:s medlemsstater är skyldiga att genomföra och innehåller gemensamma regler för återvändande av personer som vistas i medlemsstaterna utan tillstånd.
En del av det som ingår i direktivet är förbättringar jämfört med idag, medan andra innebär försämringar. Det är bra att Sverige nu inför en bortre tidsgräns för hur länge någon får hållas i förvar. För de flesta gäller gränsen 2 månader, men för ytterst få kan det bli totalt 12 månader. Dessa tidsgränser är långt under EU-snittet.
Förändringarna innebär bland annat att barnets bästa tas i beaktande på ett tydligare sätt jämfört med tidigare, vilket öppnar upp för en förmånligare behandling för hela familjer.
EU-direktivet medför en ny bestämmelse om återreseförbud för personer som inte lämnar landet inom angiven tidsfrist. Direktivet medger återreseförbud om fem år, men i lagrådsremissen föreslås i stället en begränsning till ett år.
Miljöpartiet har i förhandlingarna varit starkt pådrivande för att den svenska tillämpningen av direktivet ska bli så human som möjligt. Förslaget innehåller därför bland de kortaste tiderna för verkställighetsförvar och så kallat återreseförbud i hela EU.
Som jag sade till TT:
"- Vi är emot återreseförbud, men det är något Sverige måste införa som medlemsstat i EU. Vi har därför varit starkt pådrivande för att tiden för återreseförbud ska vara så kort som möjligt. Det är bra att tiden som föreslås för återreseförbud, ett år, är kortast i hela EU."
Kategorier: Bloggar
"Sverige ska bli världsledande på medmänsklighet"
Maria Ferm - 19. november 2011 - 8:31
Under veckan har partiprogramsbloggen haft tema migration och det avslutas med en text från mig om vilket Sverige jag vill ha 2025:
"En grön värld är en värld utan gränser där människor har möjlighet att verka var de än önskar. Det är en värld där alla har en möjlighet att flytta, men där ingen tvingas fly. Vi är tyvärr inte där ännu. Trots att migration i rapport efter rapport konstateras ha en positiv effekt dels på mottagarlandets utveckling, dels för migranten och dels för hemlandet, sluter länder sig mot omvärlden.
EU bygger allt högre murar (bokstavligen vid enklaverna i Marocko) och diken (vid den grekturkiska gränsen) för att förhindra människor från att kunna komma in. Bara i år har tusentals människor dött när de försökt ta sig till EU i deras jakt på en bättre framtid eller på flykt från förföljelse. EU ingår återtagandeavtal med länder utanför unionen och främlingsfientliga partier växer sig allt starkare i medlemsländerna.
I USA satsas allt mer resurser på att hindra personer från Mexico från att korsa gränsen i hopp om en bättre framtid. Delstater antar lagar som slår hårt mot papperslösa från Mexico. Inte nog med att Australien sätter människor som söker asyl i fängelse så fort de når fram till landet, de försöker också sluta ett avtal med Malaysia om att asylsökande som kommer till Australien ska kunna skickas dit. Trots att Malaysia inte skrivit under Genévekonventionen och trots att avtalet därmed strider mot mänskliga rättigheter.
Denna globala utveckling är relevant också för diskussionen om vilket Sverige vi vill ha 2025, eftersom utvecklingen måste brytas i såväl Sverige som andra länder. Den behöver ersättas med en princip om öppenhet av flera skäl.
Till att börja med kommer Sverige, precis som resten av västvärlden, att vara i starkt behov av arbetskraftsinvandring i framtiden. Eftersom människor lever allt längre kommer allt fler äldre att behöva försörjas av allt färre personer i arbetsför ålder. Sverige behöver visa att det är attraktivt att komma hit och arbeta, inte minst då Europa sannolikt blir allt mindre intressant i takt med att världens ekonomiska centrum flyttar österut.
Redan idag råder det arbetskraftsbrist inom ett antal yrken i Sverige. För att svenska företag ska kunna konkurrera på en global marknad är det fullständigt nödvändigt att kunna söka sig betydligt längre än till grannkommunen för att få rätt kompetens. Människors möjlighet att både kunna arbeta och studera i andra länder behöver öka, men det får varken leda till att människor utnyttjas eller att asylrätten urholkas. Mer kontroll behövs för att garantera att människor som kommer till Sverige och arbetar får lika villkor som andra och inte utnyttjas av oseriösa arbetstagare.
Vidare är det bra att migration något som länder tjänar på, men det får aldrig vara avgörande för migrationspolitiken. Det relevanta är att alla har samma rättigheter och lika värde i egenskap av att bara vara människor. Politiken bör anpassas därefter. Behovet av medmänsklighet kommer dessutom att öka i takt med att effekterna av klimatförändringarna tvingar allt fler människor på flykt.
Idag är främlingsfientliga partier och åsikter på frammarsch i Sverige och i många andra länder i EU. I många länder har debatten och politiken förändras efter att främlingsfientliga partier kommit in i nationella parlament. Etablerade partier har närmat sig de främlingsfientliga och hela samhällsklimatet har blivit mer rasistiskt. Då blir det svårare och svårare att skapa ett samhälle byggt på solidaritet och medkänsla.
Sverige ska fram till år 2025 visa att vi har hjärtat på rätta stället. När andra länder anpassar politiken efter de främlingsfientliga, ska vi göra tvärtom. Vi ska öppna upp Sverige och bygga på värderingar som solidaritet och humanitet. Vi ska bli ett land som aldrig utvisar någon till ett land där de riskerar tortyr. Vi ska se till att Sverige verkligen blir en fristad från förföljelse, inte bara på pappret.
Sverige ska vara en stark röst internationellt för respekten för mänskliga rättigheter. Vi ska visa andra länder att medmänsklighet är vägen framåt. Att det är så ett samhälle byggs starkt. År 2025 ska vi inte bara vara världsledande på miljöteknik – även på vår syn på humanitet."
Kategorier: Bloggar
Om att växa upp, ha ett ben i två helt olika världar, och aldrig sluta kämpa.
Fredrik Frangeur - 15. november 2011 - 2:30
Jag tänker ofta på har saker och ting går i cirklar. Hur man formas av sin uppväxt och alltid på något sätt kommer tillbaka till saker som hände i barndomen. Låten "kompisar från förr" med Latin Kings dyker upp i min hjärna när jag tänker på uppväxten. Mina föräldrar brukar säga att det var bra för mig och min syster att växa upp där vi gjorde. Att det skapade solidaritet med de som hade sämre förutsättningar och höll oss ifrån att bli aroganta och upplåsta.
Det var dock stressande att på mellanstadiet höra om folk på högstadiet som blivit mördade eller att på högstadiet höra om killen i 8an som blev knivhuggen och gärningsmannen i 9an som sedan begick självmord. Speciellt då min bästa vän från barndommen själv hängde i gäng. Han hade dock en hög socialt status och för mig var det bra då jag misstänker att det gjorde att jag på något indirekt sätt var under beskydd. Jag blev slagen och mobbad en hel del men besparades från det värsta. Engagemang i scoutörelsen och tränng juijutsuklubben blev ett bra sätt att göra något konstruktivt av fritiden. På så sätt lärde man sig att både kunna tänka, leda och slåss. Det var först lång senare som jag lärde mig att det också är viktigt att kunna lyssna. Många upplevde mig nog som en slags inellektuell skitstövel som alltid visste bäst och käftade emot, och ofta också fick rätt efteråt med ett hånflin på läpparna. Det var en ganska sann bild.
Det var kanske inte så konstigt att jag sedan valde att gå gymnasiet på en prestigefylld skola i Lund. Alla verkade vara barn till professorerar och läkare och pratade konstigt och invecklat. Folk slogs inte med nävarna utan med orden. Jag älskade det. Jag kunde glänsa med mitt intellekt i klassrummet samtidigt som jag lyssande på konstig musik och kände mig alternativ, utvald och speciell. Efter ett tag så kändes Lund dock alltmer som en akademisk bubbla som totalt saknade verklighetsanknytning. Jag ville leva i "den riktiga" världen.
Konsekvensen blev att efter ett år i Frankrike för att prova vingarna och lära sig ett nytt språk, flytta till Malmö och börja plugga på Malmö högskola. Den intellektuella arbetaren med fötterna på jorden, en holistiskt pespektiv på världen och altruistiskt engagamang för att förändra samhället blev idealet, och är det nog på många sätt fortfarande. Det är dock ett hycklande ideal för även om jag under ett halvår jobbat med att sortera skrot så kommer det aldrig bli en arbetare av mig. Jag har det helt enkelt inte i generna. Och vem tänker inte på sin egen agenda och sina egna behov då och då eller tom ganska ofta.
På något sätt kommer nog ändå alltid kampen för ett hållbart samhälle där alla får lika förutsättnignar och samma chanser att bestå livet ut, även om framtiden känns väldigt osäker just nu. Jag vill inte att någon ska behöva ens riskera att bli knivhuggen på högstadiet lika lite som någon ska behöva fly pga krig eller klimatförändringar. Jag tror verkligen på människan och att var och en kan och bör vara "sin egen lyckas smed", men friheten måste på något sätt fördelas jämnlikt så att den inte blir förunnad en liten elit som självgott kan säga att "alla kan ju lyckas" se bara på mig. Förändring är dock något som vi måste bygga tillsammans. Ingen kommer att orka göra det själv och det är viktigt att stöta och peppa alla som gör något bra, istället för att blicka på andra med avundsjuka eller se dem som hot. Och ja, jag kommer på mig själv med att göra precis det ibland, kanske alltför ofta. Varje gång jag väljer att lita på folk, vara ärlig och hjälpa mina vänner så känner jag mig dock alltid som en starkare, bättre och mer framgångsrik människa efteråt. Det är på något sätt värt alla smällar och "dolkar i ryggen" som man fått ta genom åren. Därför ber jag alla vänner och bekanta att alltid kritisera mig när jag gör fel, både rent sakmässig och framförallt värderingsmässigt. "the Dark Side of the force" är alltid lockande men de goda vinner på slutet. The force is strong with this one.
Kategorier: , Bloggar
regeringen svajar om Palestina
Maria Ferm - 12. november 2011 - 17:15
Jag framför muren vid en checkpoint på Västbanken (vid Betlehem).
Förra veckan var jag i Israel och Palestina på studieresa med organisationen Diakonia. Det var väldigt givande att få möjlighet att resa runt och lära mig om hur den humanitära situationen ser ut på de ockuperade territorierna och träffa såväl israeliska som palestinska organisationer och människor.
Representant från Breaking the Silence (f.d. israeliska soldater) berättar om folkrättsbrotten i Hebron.
Vi reste runt på Västbanken och såg Israels illegala bosättningar, den fruktansvärda muren som Israel byggt på ockuperad mark och vi gick igenom en checkpoint som reglerar palestiniernas rörelsefrihet på Västbanken. Vi besökte staden Hebron där stadskärnan är förbjuden för palestinier att vistas i. Vissa gator endast är till för icke-palestinier. Andra gator får palestinier visserligen gå på, men icke-palestinier får även använda dem för att köra bil. Palestinier lyder under israelisk militärlag medan de illegala israeliska bosättarna lyder under israelisk civil lag. Den ockupations- och uppdelningspolitik som präglar Västbanken, och som Hebron är ett övertydligt exempel på, är väldigt obehagligt.
Vi träffade också företrädare för den israeliska regeringen, bosättare, företrädare för religiösa samfund, fredsaktivister och många andra.
Vi hade inte möjlighet att komma in i Gaza, men åkte till gränsen och blickade ut över det stora utomhusfängelset där 1,6 miljoner människor lever i stor misär. Många är flyktingar eller barn till flyktingar. Vi besökte den lilla israeliska staden Sderot, som ofta drabbas av raketbeskjutningar från Gaza.
Gaza skymtar långt bort.
Tyvärr är det känslor av hopplöshet som fyller en när en lämnar Israel och Palestina. Men resan var väldigt viktig för att få en djupare förståelse för konflikten. De folkrättsbrott och den kollektiva bestraffning som Israel gör sig skyldig till är under all kritik. Det bistånd som Sverige bidrar med till Palestina är viktigt och ett brett stöd från omvärlden för en palestinsk stat borde vara en självklarhet.
Palestina har ansökt om medlemskap i FN och i olika FN-organ. I Ramallah på Västbanken stod en stor, symbolisk stol vid ett torg med FN-logo på. De kräver ett erkännande och en stol i FN. När Sverige för någon vecka sedan (mitt under min resa) röstade nej till Palestinas medlemskap i Unesco blev många upprörda och förbryllade.
Sveriges regerings nya svajiga politiska linje och nej-rösten till att Palestina skulle bli medlemmar i Unesco är svår att förstå. Enligt en romersk-katolsk palestinsk präst som vi mötte i Jerusalem rapporterade israelisk TV om Sveriges ”nej” som en stor vinst för Israel. De beklagade att Palestina röstats in, men konstaterade att ”The United States voted no, and Sweden voted no!”.
Det är pinsamt av Sverige att inte längre rakryggat stå upp för Palestinas rätt att existera som land. Jag undrar hur det kommer att bli framöver när fler ansökningar till andra FN-organ inkommer. WHO-omröstningen ska ju ske inom kort. Jag hoppas regeringen tar sitt förnuft till fånga och ändrar linje.
Kategorier: Bloggar
Felaktiga uppgifter om MP:s agerande om utskottsinitiativ
Maria Ferm - 11. november 2011 - 8:41
Igår på möte med Socialförsäkringsutskottet presenterade Vänsterpartiet ett utskottsinitiativ för att ändra lagen om ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter”. Socialdemokraterna stödde förslaget, men alla andra röstade nej, inklusive Miljöpartiet, eftersom vi redan har inlett diskussioner om ”synnerligen ömmande omständigheter” med regeringen.
Några har hävdat att MP har blockerat en mer human politik, vilket är fullständigt felaktigt. I vissa fall kanske det handlar om okunskap, i andra fall verkar det medvetet missvisande. Oavsett hur vi hade röstat inte betytt någonting eftersom S, MP, V inte bildar en majoritet (vi förlorade ju som bekant valet). Det är inte en möjlig väg att försöka förändra lagstiftningen på det sättet. Det är genom att komma överens med regeringen som något kan komma att hända.
Därför är det väldigt viktigt för oss att de samtal vi nu har inlett om ”synnerligen ömmande omständigheter” också leder till en förändring. Det är inte acceptabelt att lagstiftningen är så pass restriktiv som den är idag.
Kategorier: Bloggar
Ett kort klargörande
Jon Karlfeldt - 21. oktober 2011 - 14:49
Jag har den senaste veckan fått lära mig en liten läxa i vikten av att vara noggrann med hur man uttrycker sig även i så pass till synes oskyldiga sammanhang som kommentarstrådar på Internet. Det började med att Torbjörn Wester (pp) skrev en debattartikel i SvD. Jag skrev en kommentar till denna på SvD:s webb. Denna har sedermera citerats eller parafraserats av, i vart fall, Torbjörn Wester själv, Christian Engström, Anna Troberg och Europaportalen på sätt som i varierande utsträckning skiljer sig från vad jag egentligen avsåg att säga i mitt ursprungliga inlägg. Jag skulle därför bara vilja göra följande korta klargörande.
- Jag har absolut inte tyckt att något uttalande av Isabella Lövin har varit ”pinsamt” eller liknande. Jag har stor respekt såväl för hennes inställning i upphovsrättsfrågan (trots att jag själv inte delar den) som för henne som politiker och person och skulle aldrig uttrycka mig på ett sådant sätt. Det är helt enkelt inte värdigt en seriös politisk debatt.
- Jag har inte i något läge ”känt mig tvingad” att markera mot Isabellas uttalanden eller försöka distansera partiet från dem. Det enda jag har försökt göra är att förtydliga det förhållandet att mp, liksom de flesta partier, inte tillämpar någon absolut och ovillkorlig partipiska, utan i flera fall tillåter sina nationella och europeiska parlamentariker att agera enligt sin egen övertygelse, så länge de har varit tydliga med vad denna är innan.
- Jag har visserligen sagt att jag och många andra när en förhoppning om att Isabella ska svänga i upphovsrättsfrågan, men det handlar om – och enbart om – den naturliga inställningen att man gärna vill att de som inte tycker som man själv ska ändra sig och hålla med istället.
Jag tänker inte här och nu ge mig in i diskussionen i sakfrågan om upphovsrättens framtid, eller om vad mp:s ”partilinje” (inom citationstecken eftersom folk verkar tolka det uttrycket väldigt olika) egentligen är. Jag tänker inte heller i detalj diskutera frågor kring partipiskor kontra enskilda folkvaldas rätt att rösta i enlighet med sin personliga övertygelse (en annars intressant fråga som hänger samman med hur vårt svenska demokratiska system är utformat). Jag nöjer mig istället med att, som jag gjort ovan, försöka reda ut några av de missförstånd kring vad jag egentligen försökte säga i min kommentar på Torbjörn Westers artikel som tycks florera i diskussionen.
Tagged: eu, politik, upphovsrätt
Kategorier: Bloggar
”The times they are changing” Om socialdemokratins fall....
Fredrik Frangeur - 16. oktober 2011 - 17:36
”The times they are changing”
Om socialdemokratins fall, moderaternas brist på ideologi, dagens parlamentariska läge, miljöpartiets brist på självkänsla och behovet av att tänka långsiktigt.
Just nu debatteras det högt och inom socialdemokratin och den icke-borgerliga politiska sfären huruvida Juholt är skyldig till fusk eller endast har slarvat. Rent sakmässigt så tycker jag att det är en spännande diskussion och skulle gärna se att det reddes ut ordentligt. Det är dock snarare för att låta aftonbladets journalister få stå i skamvrån och tvinga fram en mer saklig och faktagranskad journalistik än för att det på något sätt skulle kunna rädda socialdemokratin från landa på runt 25% i väljarstöd.
Som många påpekat så är det inte huruvida man följt det formella regelverket som är viktigt i en förtroendekris utan snarare om man har agerat med integritet och levt upp till de värderingar som man basunerar ut. Politiker som uppenbarligen inte lever som de lär kommer antingen att falla förr eller senare eller leva hela livet i rädsla för att bli avslöjade. Jag hade nog själv föredragit att bli avsatt om jag fått välja. Världen förändras och utvecklingen kring sociala medier går bara fortare och fortare vilket kommer att omöjliggöra döljande av sanningen. Om det går att fälla diktatorer i mellanöstern med Twitter så kommer ingen svensk partiledare att gå säker. Det enda långsiktiga botemedlet är att vara öppen. Anledningen till att Carl Bildt sitter kvar är snarare att han lär som han lever, än att han är bra på att krishantera. Det går liksom inte att attackera någon som är stolt över vad de gör oavsett hur konstiga värderingar de verkar ha.
Oavsett så är det snudd på trakikomiskt att se hur det före detta statsbärande partiet faller samman. Dels pga yttre omständigheter men främst pga sina egna företrädares oförmåga att förstå hur samhällsklimatet och det politiska läget förändras, samt att det inte går att leva på gamla meriter för evigt. Själv trodde jag att socialdemokratin skulle bli tvingad att omvärdera sin självbild efter valfiaskot 2010. Jag hade uppenbarligen fel och det verkar som om sossarna kommer att behöva falla riktigt långt ner i avgrunden innan de kan bygga en stabil plattform igen. De flesta unga sossar är dock vettiga och om de vågar föryngra sin ledning rejält istället för att som nu ersätta den med ett revanschsuget B-lag som suttit på avbytarbänken i 20 år så finns det goda möjligheter för socialdemokratin att utvecklas.
För miljöpartiets del så innebär det här att det finns vägval att göra. En del miljöpartister har tolkat det uppkomna läget som att vi borde samarbeta mer med moderaterna. Moderaterna lider dock av brist på fantasi och kommer troligtvis snart ha segrat sig till döds när det inte längre går att sänka skatten mer. Det som kan säkra en långsiktigt moderat hegemoni är fler och fler kriser i stil finans eller greklandskrisen. Om läget på något skulle stabiliseras så förlorar moderaterna. Den värderingsbaserade och diskursiva debatten går i grön och vänsterliberal riktning snarare än att befästa en hegemonisk position för den borgerliga företagsekonomiska ideologin som i princip verkar ha som kärnbudskap att hela landet ska drivas som ett företag. Skolan ska utbilda skötsam och likriktad arbetskraft som sedan ska jobba så mycket som möjligt så att staten kan vinstmaximera etc....
Att ha borgs gäng vid makten är därför extra farligt på lång sikt då de är beroende av kriser, rädsla och oro för att behålla makten. Sådan talar inte för att de kommer att bedriva en långsiktigt hållbar politik för att bygga landet stabilt och frågan är om miljöpartiets ledning är tillräckligt maktkåta för att ge grön legitimitet åt ett sådant fantasilöst projekt. Om mp går ihop med regeringen i fler frågor än absolut nödvändigt så står valet för de som är opposition mellan vänsterpartiet, Juholts socialdemokrati och Jimmy Åkesson. Framförallt Jimmy Åkesson har här ett guldläge då han spenderade hela senaste partiledardebatten i SVT med att profilera sig som en invandringskritisk sosse.
Miljöpartiet verkar å andra sidan lida av en paradoxal blandning av hybris och mindervärdeskomplex. Ingen ska köra med oss och vi är beredda att samarbete med de flesta partier utom Sverigedemokraterna för att bli respekterade. Samtidigt har vi ambitioner att bli ett 20% parti men verkar ha ett mindervärdeskomplex rörande vår egen förmåga att lyfta utan att ta hjälp av något av de större partierna. Om ni frågar mig så skulle jag tycka på vikten av tålamod. MP bör gå till val själva 2014 och göra uppgörelser efter valet. Låt det socialdemokratiska korthuset falla och håll samtidigt regeringen på behörigt avstånd. När socialdemokratin fallit klart och bytt partiledning en gång till så kan vi sträcka ut en hand, men då som del av en mittenkoalition med en grön statsminister. En sådan strategi kräver dock att mp också har stort fokus på att bygga och se över sitt eget hus. Paritets visionärer och realpolitiker måste samlas för att kunna hålla de storslagna visionerna vid liv samtidigt som man bygger den organisatoriska och realpolitiska grunden under vad som annars riskerar att bli ett stort visionärt och kommunikationsstategiskt korthus. Det är ett projekt som kan ta decennier och som kräver visioner, tålamod, organisation och strategi. Framförallt kräver det en trygghet och tro på den egna förmågan och de egna idéernas långsiktiga bärkraft även när man kortsiktigt kanske faller lite i opinionen. Det var så socialdemokraterna byggde folkhemmet och ingen pr-konsult kan ändra på det.
Det är inge lätt utmaning men det är vad som krävs om vi vill mer än bara regera för sakens skull. Om vi faktiskt vill förändra landet och svensk politik i grunden. Om vi ska lösa klimatfrågan så måste vi kunna lösa det här också. Och jag tror att det går, men det kräver väldigt mycket hårt arbete och de som främst är intresserade av att mingla och byta visitkort gör nog bäst i att kasta in handduken redan nu.
Lycka till.
Kategorier: , Bloggar
Vegansk banankaka
Kristin Liljeqvist - 16. oktober 2011 - 13:02
På min praktikplats (Ekonomistyrningsverket) har vi roterande ansvar för att prestera något ätbart till fredagsfikat.
I fredags var det min tur, och då bakade jag denna väldigt mumsiga banankaka som är såväl nyttig, vegansk och lätt att hitta ekologiska ingredienser till.
Banankaka
2 bananer
1 dl socker
3dl mjöl
1 tsk bikarbonat
2 tsk vaniljsocker
5 msk havregrädde
kanel & kardemumma
Mosa bananerna och blanda med sockret. Rör ner mjöl, bikarbonat och vaniljpulver till en kladdig smet. Tilsätt havregrädden lite i taget. Konsistensen får inte bli för tjock utan ska likna en vanlig kaksmet (för mig brukar det innebära att jag tar lite mer än de 5 msk som står i receptet). Krydda med kanel och kardemumma, gärna ordentligt så att kakan blir brun. Häll i en smord kakform och grädda i 175 grader i 20-30 minuter.
Dessutom serverade jag en vegansk variant av min favoritsmoothie. Den är busenkel, jättegod och mättande. Man blandar choklad-sojadryck med banan och jordnötter och kör med en stavmixer tillsammans med lite isbitar, tills allt blir flytande. Jättebra smoothie att dricka efter träningen, kanske med lite proteinpulver nedblandat.
Kategorier: Bloggar
Majoriteten ville stänga SSCO ute
Tomas Melin - 14. oktober 2011 - 12:14
Stockholms studentkårers centralorganisation, SSCO, skriver i dag i DN om debaclet i landstingets Kulturnämnd kring stödet till ungdomsorganisationer. SSCO tar bladet från munnen och skriver om hur de blev utestängda från stöd, trots att de uppfyllde de regler som gällde vid sista ansökningsdagen.
Ansvarigt landstingsråd Anna Starbrink skriver på sin blogg att hon kommer svara i DN. Det ser jag fram emot. Däremot så ser jag med oro på den märkliga argumentation som Anna för fram i bloggposten. Anna skriver där att eftersom nämnden har ett uppdrag att prioritera barn och ungdomar så ska stödet till ungdomsorganisationer bara gå till de organisationer som har en majoritet barn och ungdomar som medlemmar. Det är förvisso en helt korrekt beskrivning av hur stödet bör användas, men genom att använda det som ett argument mot att SSCO ska få del av stödet så vänder Anna Starbrink verkligheten helt på ända.
Till att börja med så gällde det Anna skriver redan tidigare. Reglerna innan kulturnämndens beslut i september i år gav att en organisation måste ha minst 50% av medlemmarna i åldersspannet 7-25 år, det vill säga barn eller ungdomar. SSCO uppfyllde det kravet. SSCO är en organisation som har en majoritet barn och ungdomar bland sina medlemmar. Det är konstigt att ansvarigt landstingsråd försöker påskina något annat.
Vad Kulturnämnden nu beslutade i september var att det skulle krävas mer än en majoritet, nämligen 60%. För detta nämner Anna Starbrink inga argument i sin bloggpost, men det kommer i DN-repliken kan man hoppas. Officiellt har anledningen till denna förändring varit att harmonisera landstingets regler med de regler som gäller för statligt stöd till ungdomsorganisationer. Den bakomliggande orsaken har dock mycket tydligt varit att landstinget inte vill eller inte har råd att släppa in SSCO i stödssystemet. Detta diskuterades öppet i Kulturnämnden under förra mandatperioden, och när jag tidigare bloggade om detta fick jag också en kommentar från en företrädare för Stockholms Ungdom, en paraplyorganisation för en stor del av de ungdomsorganisationer som idag får stöd av landstinget, som bekräftade att detta varit ett tydligt syfte till förändringarna.
Jag tycker förstås det är tråkigt att landstinget ändrar reglerna enbart i syfte att stänga ute en viss organisation. Jag reserverade mig också i Kulturnämnden mot det beslutet. Mitt förslag till beslut var dels att behålla 50%-gränsen, men att utöka spannet nedåt från 7 till 6 år. Förutsatt alliansens beslut var dock mitt förslag att de åtminstone skulle genomföra samma övergångsregler som staten har. Förändring av de statliga reglerna sker över flera år med genomslag av de nya reglerna först 2013. Om nu harmoniseringen med de statliga reglerna är så viktiga, borde samma sak gälla övergångsreglerna. Också där sa alliansen nej, och här var också Anna Starbrink, öppet och så att hela nämnden kunde höra det, väldigt tydlig med att detta gällde just för att inte släppa in SSCO.
Min reservation går att läsa här.
Men framför allt är jag besviken över hur detta hanterats av landstingsmajoriteten. De faktiska anledningarna till beslutet verkar vara dels en idé om att studenter per definition inte ska få del av ungdomsstöd, även om de är ungdomar. Detta har åtminstone ansvarigt landstingsråd vid flera tillfällen öppet sagt vara hennes övertygelse. Dels är det också en fråga om pengar. Skulle en organisation stor som SSCO komma in i stödsystemet måste mer pengar skjutas till, om stödet inte ska urlakas. Det har landstingsmajoriteten tydligt sagt nej till. Det är inte något som majoriteten prioriterar, och därför har alliansen i kulturnämnden helt enkelt inte råd.
Dessa faktiska argument bubblar upp till ytan då och då. Det är dock inget som majoriteten vill skylta med. Istället har en lång rad argument prövats under det halvår som den här processen rullat. Jag har gått igenom hela processen i mitt tidigare inlägg (här). De argument – i sak helt felaktiga – som Anna Starbrink nu kommer med på sin blogg är bara de senaste i raden.
Jag vill uppmana Anna Starbrink att i sitt svar till SSCO ha hederligheten att istället för rökridåer och halvsanningar våga stå för det alliansen i landstinget har beslutat om. Stå upp för att ni inte vill ha SSCO i stödet, eller att ni inte har råd att släppa in SSCO i stödet. Våga stå för den politik ni faktiskt för.
Andra bloggar om: politik, samhälle, sll, stockholms läns landsting, kultur, ssco, studenter, studentliv, elevråd, moks, ungdomsorganisationer, svpol, ungdomspolitik, ungdomar, föreningsliv, anna starbrink
Pingat till intressant.se
Kategorier: Bloggar
mycket turbulens i politiken
Maria Ferm - 11. oktober 2011 - 14:36
I fredags hände en del olika saker som alla berörde Socialdemokraterna.
Uppgifter om att Socialdemokraterna partiordförande fått dubbelt så mycket bidrag som han hade rätt till, eftersom han delade boendet med sin sambo/särbo/kulbo, publicerades.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bestämde sig för att inte delta i söndagens partiledardebatt, eftersom de skulle stå på samma sida som Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna Ilmar Reepalu gick ut med att han ville införa ett temporärt medborgarskap och oftare utvisa invandrare som begått brott. Morgan Johansson (rättspolitisk talesperson, S) ställde sig bakom förslaget.
I efterhand benämndes dagen som socialdemokraternas svarta fredag. Juholts bostadsaffär har fortsatt under helgen. S & V fick mycket kritik för att de inte deltog i partiledardebatten (MP har dock hela tiden sagt att vi har respekt för deras beslut, vilket jag tycker är bra). Och Morgan Johansson fick efter enorm extern och intern kritik ta tillbaka sitt stöd till Reepalus förslag. De enda som gladde sig var SD.
Jag själv kritiserade Reepalus förslag i ett pressmeddelande som finns att se här. Kommenterade det även i SVT Sydnytt under fredagskvällen.
Det är definitivt en turbulent period. Till råga på allt är det imorgon dags för ytterligare en partiledardebatt i riksdagen. Spännande. Som grön ser jag åtminstone fram emot morgondagens debatt, där vi representeras av Åsa Romson. Särskilt eftersom Åsa Romson var riktigt grym i söndagens partiledardebatt i Agenda.
Kategorier: Bloggar
Färre ungdomsorganisationer i alliansens Stockholm
Tomas Melin - 21. september 2011 - 5:58
Kvällens kulturnämnd fattade beslut om nya regler för stöd till barn-och ungdomsorganisationer i Stockholms län. Redan på ett av mina första möten i landstingets kulturnämnd var frågan uppe, och diskussionen ska tydligen ha pågått även under förra mandatperioden. Jag skrev om frågan också i ett inlägg i mars. Efter kårobligatoriets avskaffande stod Stockholms studentkårer utan rimlig finansiering av sin verksamhet. Paraplyorganisationen SSCO, Stockholms Studentkårers Centralorganisation, insåg att de levde upp till kraven för att få stöd som barn- och ungdomsorganisation inom landstinget och inkom därför med en ansökan i år, för stöd från och med 2012.
Kruxet är att SSCO har, i landstingets perspektiv, väldigt många medlemmar. I landstingets bidragssystem skulle de bli en av de största organisationerna. Eftersom bidraget har en rörlig del där ett bidrag per medlem ges, skulle SSCO få en stor del av den gemensamma potten. Landstingsmajoriteten skulle då ställas inför valet att behöva tillföra mer pengar, eller se stödet per organisation kraftigt urholkas.
Alliansens stänger SSCO ute
Majoriteten valde en annan, betydligt mer kontroversiell väg: Leta anledningar till att hålla SSCO utanför. Som ni kan se i ovan länkat inlägg på denna blogg, så var argumenten i mars att SSCO var en “studentfacklig” organisation, och att en sådan studentfacklig verksamhet inte hör hemma i systemet.
Bortsett från att SSCO:s verksamhet är mycket mer än den studentfackliga delen så vore det också ett trendbrottt att landstinget skulle gå in och tycka till om enskilda verksamheter, det erkände också förvaltningen vid tillfället. Det var också oklart varför just studentfacklig verksamhet skulle vara olämplig att ge stöd till, när samtidigt pingströrelsens ungdomsorganisation, som får stöd både före och efter regelförändringen, syftar till att få unga att “utveckla ett livslångt lärjungeskap”. Majoriteten släppte ganska snart den tråden.
En tidig angreppspunkt var också det faktum att studenter dricker en del alkohol. Majoriteten verkar ha bollat med tanken på att detta inte lever upp till nämndens krav på hälsoaspekt i verksamheten. Bortsett från att regeln är såpass löst formulerad att den knappast kan förbjuda att SSCO ordnar ett mingel med alkohol, som är en av de typer av alkoholrelaterade verksamhet SSCO såvitt jag förstår ägnar sig åt, så har organisationen också självmant erbjuda sig att göra förändringar i organisationen så att de lever upp till de krav som landstinget eventuellt tolkar in i gällande regler på området. Också denna argumentationslinje föll snart i träda.
Någon gång innan sommaren bestämde sig istället landstingsalliansen för att det de skulle göra var att ändra reglerna så att det krävs att 60% av en organisations medlemmar är ungdomar för att organisationen ska kunna få stöd av landstinget, mot tidigare 50%. Då SSCO:s medlemkår består av drygt 50% ungdomar når de inte upp till en sextioprocentsgräns och uppfyller då inte längre kraven.
Oharmonisk harmonisering
I remissen som gick ut lagom till midsommar var detta huvudspåret. Argumentationen var att det var viktigt att harmonisera landstingets bidrag med de statliga bidragen, som nyligen också ändrat procentsatsen från 50% till 60%. I remissen föreslås också att spannet för vad som räknas som ungdomar utökas i den nedre delen från sjuåringar till att också inkludera sexåringar. De nya reglerna skulle alltså kräva att 60% av medlemmarna i en organisation ska vara mellan 6 och 25 för att kunna få stöd från landstinget.
Harmoniseringen med de statliga reglerna är i mångt och mycket nonsens. Självklart är det inte nödvändigtvis fel när regelverk är så lika varandra som möjligt, men här har landstingsmajoriteten kraftigt försökt blåsa upp effekterna av att ha olika procentregler för stöd till ungdomar. Kulturlandstingsråd Anna Starbrink (FP) har påstått att denna skillnad skulle kosta organisationerna “mycket tid” på “byråkrati och administrativt internt arbete”. Det är förstås långt från sanningen, när inga distriktsorganisationer kan söka de statliga stöd vars regler vi nu efterapar. För sådant stöd krävs aktivitet i fem län, och procentandelen 6-25-åringar i ett enskilt län är en icke-fråga.
Harmoniseringens vikt har också sina gränser, det är tydligt. De statliga förändrade reglerna får genomslag först nästa år, då Ungdomsstyrelsen tycker det är viktigt att ungdomsorganisationer får veta nya regler i god tid innan de börjar gälla. Det nya statliga regelverket trädde i kraft första mars 2011, men appliceras först för ansökningarna som kommer in under nästa år. Det kan jämföras med landstingets hantering, där nya regler beslutas långt efter sista ansökningsdag och börjar gälla direkt. I ärendet direkt efter ärendet om nya regler på kvällens möte applicerades de nya reglerna genom att två organisationer fick sina ansökningar avslagna, med direkt hänvisning till de regler vi instiftat ungefär en och en halv minut tidigare. När Ungdomsstyrelsen ger ungdomsorganisationerna ett och ett halvt års varsel får samma organisationer i landstinget en och en halv minuts varsel. Så viktigt var det att harmonisera systemen.
Svag remiss täcks upp med halvsanning
Nå, för att återgå till kronologin: Remissen med majoritetens förslag till förändringar går passande nog ut lagom till semestrarna, och med anledning av detta svarar bara åtta organisationer (av totalt 46 remissmottagare). Av dessa ger två specifikt sitt stöd till den nya 60-procentsregeln, Stockholms Ungdom och Unga Forskare. En organisation, SSCO själva, avstyrker. Övriga nämner den inte ens eller konstaterar bara att den förändringen inte påverkar dem.
Jag har såklart pratat med Stockholms Ungdom om deras ställningstagande. De gjorde tydligt att de var rädda för att studentorganisationer som SSCO skulle komma in i systemet som det ser ut idag. De ser den politiska realiteten av att alliansen inte kommer skjuta till några extra pengar, varför SSCO:s inträde skulle få betydande effekter på Stockholms Ungdoms möjlighet att finansiera sin verksamhet. Det är ett ställningstagande som jag har full förståelse för. Min kritik riktas här självklart inte mot Stockholms Ungdom, Unga Forskare eller någon annan av ungdomsorganisationerna, utan mot landstingsmajoriteten som cyniskt spelar ut ungdomsorganisationerna mot varandra.
Trots en påtagligt svag remissomgång lutar sig landstingsmajoriteten starkt mot remissen. Anna Starbrink har hänvisat framför allt till att Stockholms Ungdom representerar en stor majoritet av länets ungdomsorganisationer och att förslaget därför har starkt stöd. I nämnd organisations remissvar kan man däremot läsa att tidpunkten för remissen gjort det svårt att få in svar, och när jag pratade med dem svarade de “ja och nej” på min fråga om huruvida deras remissvar var också å deras medlemsorganisationers vägnar. I någon mån menade de att det förstås representerar dem, men de ville också understryka att de denna gång inte kunnat förankra ställningstagandena hos sina medlemsorganisationer.
Syftet att stänga ute SSCO tydligt
Då går ridån upp för kvällens kulturnämnd. På bordet har vi ett förslag som i princip är samma som gått ut på remiss (bara en förändring, som också är helt oviktig). Det intressanta där är egentligen inte att nämndens formella argument för att göra förändringar består till mycket stor del av ingenting, det har jag gått igenom ovan. Det intressanta är att det uppstår en diskussion om huruvida syftet med förändringarna är att slippa släppa in SSCO i systemet eller inte. Moderaterna och Centerpartiet förnekar nämligen detta.
Därav sammanställningen av hela processen från mars och framåt, ovan. Det visar nämligen tydligt att det under det senaste halvåret funnits många olika typer av inriktningar till förändrade regler kring stödet till ungdomsorganisationer. De olika stöden har i de flesta fall slagit mot fler organisationer än SSCO: när argumentet var att “studentfackliga” organisationer inte passade in föreslogs också Stockholms Elevråds Distriktsorganisation bland annat tas bort och i nuvarande förslag slår det mot tre andra förslag. Det enda som varit genomgående är dock att SSCO med de föreslagna förändringarna försvinner. Det har varit tydligt fokus.
Min företrädare i nämnden har sagt att detta, att stänga ute SSCO, också diskuterades öppet i nämnden förra mandatperioden. Anna Starbrink har också under lång tid varit öppen med att hon inte tycker att studentorganisationer “passar in” i stödet. Hon gjorde under kvällens möte inte heller något försök att förneka att syftet är att stänga SSCO ute. Tvärtom, när jag lyfte frågan om varför övergångsreglerna inte harmoniseras såsom tydligen är så viktigt i övrigt, säger Anna Starbrink rätt ut att anledningen till att de inte har övergångsregler likt de statliga är att det skulle innebär att SSCO blir berättigade för stöd för 2012.
Mer än bara SSCO
Frågan handlar inte bara om SSCO, även om det är helt uppenbart att SSCO är den direkta anledningen till att förändringarna görs. Förändringarna slår även mot tre andra organisationer. Förutom SSCO avslås också ansökan från Moks östra distrikt. Det innebär vidare att Sverok Stockholm och Stockholms läns Modellflygarförbund, som fått stöd fram tills nu, ramlar ur systemet. De två senare organisationerna får 2012 halva stödet, som en del av övergångsreglerna.
Sverok, Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund, är en organisation för en stor mängd spelrelaterade organisationer. Nationellt har de 120 000 medlemmar. Exakt siffra för Stockholms län vet jag inte, men av deras ombudsberäkning i årsmöteshandlingarna 2011 att döma är det ett avsevärt antal, även om viss överlappning kanske finns mellan föreningarna. Som också framgår av årsmöteshandlingarna finansieras verksamheten nästan helt av landstingsbidrag. Att föreningen kan fortsätta sin verksamhet utan stöd i framtiden verkar otroligt.
Moks, Musik- och Kulturföreningarnas samarbetsorganisation, eller Modellflygarförbundets möjligheter att överleva vet jag betydligt mindre om, men risken finns helt klart att Stockholm tappar alla dessa fyra organisationer.
Det är rejält tråkigt att Alliansen i landstinget väljer att stänga ute fler och fler organisationer, istället för att skjuta till de pengar som behövs för att ge alla ungdomsorganisationer plats i systemet som uppfyller de krav som gällde fram till idag. Det skulle inte handla om mycket pengar, ens i perspektiv av kulturbudgeten, som i sin tur är mindre än en procent av landstingsbudgeten i sin helhet. Framför allt är det tråkigt att majoriteten i landstinget så tydligt skjuter in sig på en enda organisation, och gör till synes allt för att stänga den ute, även om det också stänger ute också andra organisationer som bidrar till demokratifostran och kulturverksamheter för länets unga.
Oppositionens agerande på nämnden
På nämnden var Miljöpartiets huvudförslag att i huvudsak godkänna de nya regler som föreslogs, men med 50%-procentsregeln intakt från tidigare regler. Utvidgningen till att också inkludera 6-åringar har vi ingenting emot. Vi föreslog också att övergångsreglerna borde gälla likt statens regler, även om det inte spelar någon roll med vårt förslag, för att markera att nämnden måste agera långsiktigt.
Socialdemokraterna la ett återremissförslag, som vi också stödde. En återremiss hade varit ett utmärkt sätt före majoriteten att erkänna att något gått fel och göra om delar av processen, inte minst dialogen med berörda ungdomsorganisationer. Vårt huvudsakliga förslag var dock att föreslå de regler som vi i Miljöpartiet skulle vilja se. Därför är det också märkligt att ansvarig landstingsråd på sin blogg bara påstår att “Oppositionen föreslog återremiss”. Det är förvisso sant, men inte hela sanningen. Att bara berätta en del av sanningen, ligger dock väl i linje med hur den här processen har hanterats av landstingsmajoriteten, så jag är tyvärr inte förvånad.
Min reservation mot beslutet går att läsa här.
Andra bloggar om: politik, samhälle, sll, stockholms läns landsting, kultur, ssco, studenter, studentliv, elevråd, sverok, moks, ungdomsorganisationer, svpol, ungdomspolitik, ungdomar, föreningsliv
Pingat till intressant.se
Kategorier: Bloggar
Snabbanalys: Juholt
Christian Valtersson - 10. mars 2011 - 13:16
Håkan Juholt presenterades för en stund sedan som valberedningens förslag till ny partiordförande för Socialdemokratin. Vad är hans politiska agenda?
Här är en genomgång av de enskilda motioner han lagt i riksdagen de senaste åren, det vill säga frågor han själv drivit på inom och som därför antagligen i stor utsträckning är hans egna initiativ:
- Konst-ROT
Juholt föreslog i en motion riksdagsåret 09/10 att köp av konst och konsthantverk skulle omfattas av skatteavdrag på samma vis som branscher som omfattas av ROT-avdraget (riksdagen.se). - Strategi mot ojämlikhet
Juholt föreslår i en motion innevarande riksdagsår att en strategi mot ojämlikhet ska tas fram och argumenterar för att ojämlikhet drabbar hela samhället. Han menar i artikeln att förmögenhets- och inkomstskillnaderna i samhället måste minska (riksdagen.se). - TV-licensen
Juholt har även motionerat om en smärre justering av TV-licensen för att göra den mer rättvis (riksdagen.se). - Förändringar av lagen om offentlig upphandling (LOU)
Juholt har även motionerat om att luckra upp lagen om offentlig upphandling så att kommuner ska ges större möjligheter att gynna lokala företag. Argumentationen bygger helt på att man ska gynna landsbygden och inte någonstans om att lokalproducerat har andra poänger som till exempel kortare transporter (Riksdagen.se).
Partiordförandeuppdraget kräver övergripande kunskap. Men det viktigaste, att kunna kommunicera, lyckades han i vilket fall rätt bra med under dagens presskonferens. Vi får se hur det går framöver.
Media: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD1, SvD2, SVT & UNT
Kategorier: Bloggar
